Spinning around in an endless circle

Hej pappa. Det var ett tag sen jag kände behovet av att skriva till dig, prata med dig. Allt har flutit på under sommaren, ganska mycket som har hänt, for better or for worse. Jag har mått bättre än på länge dessa sommarmånaderna, men nu kommer mörkret och kylan igen, för det är redan första september. Den tredje juli gick jag för första gången ut till din grav. Jag tog med Gustav. Sedan dess har jag inte vågat gå dit igen, trots att jag känner att jag kanske borde. Smärtan kom så nära igen, jag vill inte ha den hos mig så jag försöker undvika både den och dig. Jag saknar dig så.

Hade en dröm härom natten om farmor. Om hur hon skulle gå på en sista promenad innan hon lämnade huset. Karlsson följde med henne. När de kom tillbaka skulle hon bara sätta sig en liten stund och vila innan hon åkte. Hon berättade hur mycket hon älskade oss allihopa och hur stolt hon var, sedan somnade både hon och Karlsson in, sittandes där i stolen. Jag vaknade i tårar och panik för jag kunde inte andas, jag hade ingen plats i bröstet för luften som ville in. Det var då jag återigen kände av sorgen och saknaden något så enormt att jag bara ville lägga mig ner och gråta ut mina ögon ur sina hålor. Saknar farmor, saknar Karlsson och Flickan, alla somrar i Böta, alla jular i Kalmar. Framförallt saknar jag dig. Jag saknar dig något så oerhört att det inte går att beskriva. Kommer det någonsin gå över?

I somras fick jag och Sara även hem en häst. En hingst som ägs av en av Saras bekanta, men vi har den på foder. Han är en väldigt trevlig individ som stundtals driver mig till vansinne på grund av allt sitt testosteron. Vi fick hem honom i början av juli, och det har varit väldigt trevliga månader. Just nu har jag inte ork till nånting dock. Jag känner av mer och mer att jag behöver de där resorna till Kalmar, där vi hade varandra, men där jag kunde vara ensam från allt annat. Och just nu vill jag vara ensam. Men jag kan inte. Jag delar lägenheten med två andra och utrymmet börjar bli för trångt. Jag får inte ro. Jag önskar att Gustav var vuxen och att bodelningen var över, för då hade jag kunnat sälja min del av lägenheten och bosätta mig nån annanstans, nånstans själv. För som det är nu verkar jag gå alla och envar på nerverna för att jag mår dåligt. För att jag inte berättar att jag mår dåligt. För att varje gång jag berättar det får jag bara en skrapa och en kommentar i stil med "du får ta dig i kragen" istället för att bara låta mig må dåligt och vara osocial ett tag.

Jag försöker göra så gott jag kan, men det räcker tydligen inte för någon. Alla ber bara om mer, jag vill inte, kan inte, orkar inte. Jag vill kunna vara för mig själv, jag vill kunna känna att jag har ansvaret över bara mig och ingen annan, ingen bror, ingen häst, ingenting. Inget utom mig. Jag vill kunna slänga mig i någons famn och bara kunna gråta ut, ha någon som jag kan visa mitt innersta för. Jag är så trött på allt, trött i sinnet. Jag vill bara ha någon som faktiskt lyssnar. Lyssnar på den jag är, inte den de vill att jag är. Men jag har ingen. Ingen alls. Det börjar bli mer och mer uppenbart.

Jag kommer nog och hälsar på dig i veckan. Sätter mig utanför din dörr, och kommer nog stanna där ett tag om vädret är fint. Kanske läser lite för dig, det var ju trots allt du som öppnade böckernas värld för mig. Jag tror det hade varit trevligt.

Vi ses snart, pappa. Jag älskar dig. Kram

And thus, the world keeps on turning...

Mycket har hänt sen jag senast skrev här. Jag är inne i en bättre period igen, livsglädjen börjar strömma tillbaka med den lilla biten sommar som kommit, trots att det mest består av regn. I måndags ägde pappas urnsättning rum. Riktigt dåligt väder var det, spöregnade hela dagen och jag var rädd att jag skulle tappa urnan med pappa när jag gick med honom till den sista viloplatsen. Det var så blött och halt. Så nu bor han på Norra kyrkogården här i Lund. En enkel gravsten pryder platsen där han ligger, men mer än så behövde varken jag eller Gustav. Vi ville bara ha någonstans att gå, någonstans där vi kanske får nån känsla av att han fortfarande finns nånstans och håller ett litet vakande öga över oss.

Lite gladare nyheter är att Sara fick ett erbjudande av Anne om Ragge. Hon ska dra ner på sin avel och hade väl egentligen tänkt sälja honom till Danmark, men hon frågde Sara först eftersom hon hade lovat att berätta när hon inte skulle ha kvar honom längre. Efter lite tittande på ekonomin kom vi fram till att om vi delar på honom så har vi råd, vilket resulterade i en febril jakt på stallplats, vilket inte är det lättaste när det gäller en hingst.
Men idag var vi i alla fall ute i Flyinge och tittade på två stall. Ett låg tyvärr lite långt bort från kollektivtrafiken och var väl egentligen kanske mer passande för konvalecenter som behöver lite lugn och ro, så det gick bort. Det andra ligger väldigt nära Flyinge Kungsgård, har fina hagar, och ett jättemysigt stall i lite äldre anda. Vi trivdes bra där både jag och Sara, så vi ska vänta och höra om de har bestämt sig på stallet i Hjärup vi ringde på i förra veckan, annars blir det uppstallning för Ragge hos Irene i Flyinge By. :)

Imorrn tar Amanda studenten, grattis på henne!!! Det kommer bli en fett awesome studentfest efteråt, Amanda har lovat att ingen ska gå hem nykter ;)
Men nu är det dags för mig att lägga mig i min hemskt stora och ensamma säng, (ja, vi vet alla vart den kommentaren var riktad) för jag ska upp tiiiidigt och jobba imorrn.
Godnatt!

Living in the wreckage of what used to be

Dagarna flyter på och jag tycker bara det blir värre. Jag har tänkt så väldigt mycket på dig den senaste tiden, mycket mer än vanligt och jag vet inte varför. Det är som att jag helt plötsligt i varje liten del av min vardag blir påmind om nånting som hade med dig att göra, eller nåt vi brukade hitta på, och det är tufft. Det är jobbigt på ett sätt det inte varit tidigare, som att det är först nu jag verkligen börjat inse att du faktiskt inte kommer tillbaka. Den vetskapen gör ont, fruktansvärt ont. Och ändå har jag vetat det i flera månader, men det är nu mer än någonsin som det känns som att hjärtat aldrig kommer att lappas ihop helt igen, att det stora hålet du lämnade efter dig alltid kommer vara där.

I tisdags var det din födelsedag. Du skulle blivit 58 år i år. Det är ju ingen ålder längre trots att jag alltid skojade med dig om att du var gammal gubbe. Ändå finns du inte längre. Jag ville fira dig på nåt sätt, så efter jag hjälpt Ayla i stallet cyklade jag och Amanda upp till Willys och köpte en schwarzwaldtårta som vi åt med Sara och Charlotte. Jag tyckte det var passande att äta din favorittårta när det trots allt var du som skulle fyllt år.

Jag som var så rädd att jag skulle glömma bort dig har märkt att minnena dyker upp oftare, klarare den senaste veckan eller så, som om det vore igår de skedde. Jag minns helt plötsligt så tydligt ibland att jag nästan kan se det utspela sig rakt framför mig. Som till exempel förra fredagen. Jag var ute och gick på kvällen, den kvällsrundan du och jag brukade ta med Flickan. Helt plötsligt kan jag nästan svära på att jag ser er två framför mig, Flickan som springer omkring på gräset och nosar runt medan du suckande står i andra änden av kopplet och tycker att hon kan skynda sig. Du var rakt framför mig, du vände dig om och tittade mot mig men såg rakt igenom mig. Jag trodde nästan att om jag sträckte fram handen skulle jag kunna röra vid dig. Men sen försvann ni båda två och jag fann att jag var där ensam trots allt.

Det är så vansinnigt kallt nu, trots att det är maj. Jag kan nästan höra dig klaga på vädret de dagar då det verkligen är uselt. Det får mig att småle lite, du kunde vara så himla bitter ibland. Nästa helg är det lundakarnevalen. Jag minns förra gången det var, du och jag var och tittade på tåget eftersom varken mamma eller Gustav brydde sig. Jag tror du saknade studenttiden när du såg det, jag fick höra en massa historier av dig då, från tiden när du hade varit student. Så mycket minnen som flutit upp på sistone, jag vet inte om jag har någon större lust att engagera mig särskilt mycket trots att det är festivalhelg. Jag känner inte lusten att umgås med massa människor, men varje gång den känslan kryper fram tänker jag bara på de gånger du nästan sparkade ut mig ur huset för att gå till nån fest, du tyckte aldrig att jag skulle vara hemma och deppa, oavsett anledning.

Jag saknar dig verkligen på tok för mycket för att det ska vara nyttigt. Snälla kom tillbaka.

The sadness that we face

Vissa dagar är svårare än andra. Vissa dagar känner jag mig för liten för att vara vuxen. Vissa dagar behöver jag ditt stöd så oerhört mycket. Idag var en sån dag. Det var egentligen inget särskilt med idag, men jag vaknade upp så trött och med en fruktansvärd tomhetskänsla som jag inte kunde placera. Jag har gått runt som i ett töcken här hemma och mestadels varit instängd på mitt rum, jag klarade inte av att umgås med någon, klarade inte av att äta något eller ens säga mer än någon enstaka mening till Gustav.

Jag trodde att det börjat bli bättre. Jag trodde att jag började hitta den fasta marken igen efter att du lämnade oss så hastigt. Jag hade fel. Fick syn på en bild av dig och plötsligt var jag tillbaka exakt där jag var den hemska natten då jag satt timtals vid din sida, inte ens en timme efter att du gått bort. Tårarna vill inte sluta rinna och jag vill bara slita hjärtat ur kroppen för det gör så ont. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen längre. Ibland önskar jag bara att allt skulle ta slut, att jag skulle kunna få somna och aldrig vakna igen. Att jag skulle kunna få drömma mig bort till tiden då vi var en familj och stanna där, för verkligheten är för hård, för skarp. Som vassa snäckskal på bottnen av havet, skär in i fötterna och man kan inte längre gå framåt.

I sommar ska vi till Spanien. Jag, Sara och Gustav. Den nya "familjen" vi skapat. Ett par av våra vänner kanske följer med också, vi får se. Jag undrar så hur det kommer bli att vara där, gå på de ställena vi brukade gå till, sitta på terassen och dricka kall öl, och tänka på dig. Sist vi var där. Du och jag brukade gå till strandbaren vid lunch för att äta espetos. Det var alltid bara du och jag. Jag har lovat mig själv att jag ska göra det igen i sommar, själv. Kanske kommer det kännas som att du är där ändå i så fall. Jag hoppas det. Kanske kommer det kännas som att du sitter där i stolen mitt emot mig, som alltid förr. Och saknade kommer komma närmre än någonsin, men det kommer vara värt det.

Det är ibland de små minnena som gör saknaden av dig så mycket större. Dina steg i trapphuset när du kom hem från jobbet. Den luriga minen du alltid fick när du hittat på nåt bus eller levererat en eller annan glirning, i gott mod. Jag är så rädd att jag ska glömma alla dessa sakerna med tiden, att när det gått tillräckligt lång tid så kommer jag inte längre sakna dig, behöva dig. För just nu, trots att saknaden hänger som ett mörkt moln över mig, trots att tårarna inte slutar falla, så är det nu som jag minns dig som tydligast. Det är när jag vågar minnas dig som all min styrka bryts ner och jag känner mig som att jag är tio år gammal igen och bara vill ligga i en varm famn och bli tröstad.

Tro det eller ej pappa, men jag har hittat en famn jag känner mig trygg i nu. Jag tror du hade gillat honom. Men ibland räcker inte det, även om det räcker långt. Ibland är det bara din som hade dugt, för jag vill inte så ensam än. Jag vill ha någon att känna tryggheten och lugnet hos när resten av världen är stormig. Jag vill kunna vara barn i en förälders famn.

Even though I shut the tears deep within, they remember you still.

Nu är våren nästan här och man känner sig sådär skuttigt och löjligt glad som man bara kan bli av de där första vårtecknen. Idag åkte jag och Lin med Sara ut till hennes medryttarhäst Kalahari. Det var sjukt mysigt och jag saknar att vara i stallet dagarna i ända med "min" häst så detta var verkligen kul! Fick till och med hoppa upp och rida en liten stund :)

Annars så börjar det gå ganska bra och stabilisera sig i vårt lilla kollektiv här hemma. Hade massvis problem med banken, men det löste sig ganska bra till slut ändå. I tisdags var vi och handlade med Lin och efteråt bakade vi scones och tvångsmatade Gustav med dem, för han hade försovit sig och missat skolan. Suck på den lilla pojken alltså.

I onsdags fick jag ett fnattryck, jag skyller på vårkänslor, och vaknade halv åtta på morgonen. Jag pluggade lite, tog en låååång promenad, sen gick jag och bakade scones igen. Eller, snarare så att Emil som kom på besök fick baka dem medan jag lekte handledare. Så när var de färdiga och tevattnet var igång så väckte jag Sara som kunde stiga upp till färdigserverad frukost. Ibland är jag snäll. Ibland.

Nu ska jag alldeles strax sova för jag ska upp tidigt och shoppa loss med Jessica innan det är dags för att jobba imorrn.

Godnatt på er alla!

A hole in the world

Det är underligt, hur de enda gångerna jag bryr mig om att uppdatera min blogg är när jag mår som sämst. That really won't do. För det mesta är dagarna inte så nattsvarta som jag ibland kan tycka, inte riktigt så ensamma, inte riktigt så kalla. Sen finns det de dagarna då väggarna kryper närmre och närmre, tränger in mig i hörn och viskar i mitt öra om saker jag helst vill glömma bort eller förtränga.

Den senaste veckan har inte varit sån. Den senaste veckan har jag haft så många av mina underbara vänner här hos mig och Sara som kommit och druckit te, hållit oss sällskap och snackat lite allmänt skit. Vardagliga saker som muntrar upp helt enkelt. And all is well.

Imorrn kommer vara den första kvällen sedan pappas död som jag kommer befinna mig helt på egen hand. Sara ska se sin kusin dansa i Malmö och Gustav ska hem till faster på middag. Jag kommer vara helt ensam, och jag både ser fram emot det och är så fruktansvärt rädd för det samtidigt. Rädd för min reaktion när jag äntligen kan börja släppa fram de där känslorna, de där minnena jag jobbar så hårt dagligen för att förtränga. Mestadels tror jag att det kommer vara nyttigt för mig. Jag älskar mina vänner, men det tar på krafterna att ha sällskap hela tiden, att aldrig kunna vara riktigt till ro.
Irritationen som svärmar som ilskna bin kring huvudet på mig börjar bli väl påfrestande, och jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att jag behöver vara ensam. Ett litet psykbryt, eller ett stort sådant för den delen, är nog det jag behöver för att rensa bort all gammal skit. För att börja rengöra det där stora såret som funnits i bröstet så länge nu. Länge för mig. Länge för de som känt min far.

Du lämnade en stort hål efter dig, pappa. Det kommer aldrig att fyllas, det kommer aldrig finnas något som kan ta den platsen, men jag tror att jag kanske börjar hitta medlen till att tejpa ihop det till något mer hanterbart. Något jag kan bära med mig resten av mitt liv utan att bara känna tyngd, något jag kan plocka fram ibland och med glädje titta på och minnas den tid vi hade tillsammans. Det kommer ta tid, det vet jag, men jag tror jag är på rätt väg.

Långsamt, långsamt, bit för bit, så kommer jag återfå stabiliteten i mitt liv igen. Det är jag övertygad om.

Wishing you were somehow here again

Sex veckor och snart tre dagar. Jag kan inte fatta att det gått över sex veckor sedan jag hörde din röst. Jag kan fortfarande inte fatta att jag aldrig kommer höra den igen. Aldrig mer några somrar ute i Bötakvarn tillsammans. Aldrig mer sitta framför TV:n tillsammans med någon billig actionfilm på. Aldrig mer några promenader tillsammans på lördagmorgnar. Du vet den där rundan vi brukade ta, längs med Höje Å, bakom kolonilotterna och förbi konditoriet där vi köpte med oss frallor för att sätta oss och äta tillsammans vid frukost när vi kom hem. Aldrig mer några söndagsturer med bilen ut till City Gross för att handla och alltid komma tillbaka med dubbelt så mycket som vi hade tänkt. Aldrig mer några semestrar till Kalmar, där du grillade ute i ösregn med ett paraply över huvudet för att vi vägrade inse att vädret inte passade för grillning.

Så många aldrig:s och fler dyker upp i mitt huvud ju mer jag tänker och det tar inte slut. Och alla saker vi skulle göra som aldrig blev av. Den där resan till Italien du och jag skulle ta nu i mars eller april, åka till Rom och se Colosseum och Pompeiji och alla de där platserna du alltid sagt att du ville se innan du dog. Åka till Jägersro och titta på galopp som du lovat mig sedan jag var liten knatte. Minns du nattgaloppen i Spanien? Med alla kackerlackor och engelsmän. Minns du hur kul vi hade och hur du tyckte att jag borde veta vilken häst man skulle satsa på för jag pysslade ju med sånt? Och tjurfäktningen vi skulle gått på, nåt du alltid velat. Vi försökte förra sommaren men då var det bara turistgrejer. Hur vi sa "nästa gång så!" Men nästa gång kom aldrig. Jag kommer heller aldrig glömma din barnsliga förtjusning i dina espetos, hur du alltid åt dem när vi var ute på strandbarerna. Nästa gång jag är därnere och äter dem kommer jag bara att kunna tänka på dig.

Så mycket jag önskar jag kunde säga till dig. Jag önskar så att du kunde höra mig när jag säger att jag älskar dig och saknar dig så fruktansvärt mycket. Jag önskar att jag kunde veta att du verkligen visste hur mycket både jag och Gustav älskar dig. Samtidigt vill jag bara hoppas att du inte kan se mig nu. Jag vill inte att du ska se det förstörda vrak jag blivit, hur jag knappt orkar ta mig upp ur sängen om dagarna eller hur jag drar mig för att sova för att nästa dag kommer ändå bara bli ett sträck i almanackan utan dig här. Jag vill inte göra dig besviken.

Jag drömde om dig härom natten. I drömmen var jag på väg mot toaletten genom Saras, ditt gamla, rum. Helt plötsligt när jag ska öppna dörren kliver du ut i din gamla slitna morgonrock. Sen minns jag att jag bara viskar fram att du har varit död i över en månad. Du tittar förvirrat på mig och svarar att nejdå, jag har bara varit på semester. Jag slänger mig fram och kramar dig och gråter av glädje. Sekunder senare vaknar jag av samma gråt, men som nu är ackompanjerad av den skarpaste smärta jag någonsin känt. Att få ha haft dig tillbaka, bara för att få dig tagen ifrån mig på nytt. En värre tortyr har jag svårt att tänka mig.

Det känns som att jag snart har varken hjärta eller ork kvar. Att bo kvar i lägenheten blir en större plåga för var dag som går. Jag vet inte hur jag ska klara det. Den peppen jag brukade känna när jag varit i stallet är mindre nu, och den lilla energin av glädje jag hittar sugs genast ut och ersätts av ett svart, bottenlöst tomrum så fort jag stiger in genom dörren. Min lägenhet, mitt rum, det som förut varit min fristad är nu mitt privata fängelse. Jag hade verkligen behövt din hjälp nu. Jag behöver dig så fruktansvärt mycket.

Varför var du tvungen att lämna oss så tidigt?