There is no more time for fairytale endings

Spinning around in an endless circle

2010-09-01T19:48:00.003+02:00

Hej pappa. Det var ett tag sen jag kände behovet av att skriva till dig, prata med dig. Allt har flutit på under sommaren, ganska mycket som har hänt, for better or for worse. Jag har mått bättre än på länge dessa sommarmånaderna, men nu kommer mörkret och kylan igen, för det är redan första september. Den tredje juli gick jag för första gången ut till din grav. Jag tog med Gustav. Sedan dess har jag inte vågat gå dit igen, trots att jag känner att jag kanske borde. Smärtan kom så nära igen, jag vill inte ha den hos mig så jag försöker undvika både den och dig. Jag saknar dig så.

Hade en dröm härom natten om farmor. Om hur hon skulle gå på en sista promenad innan hon lämnade huset. Karlsson följde med henne. När de kom tillbaka skulle hon bara sätta sig en liten stund och vila innan hon åkte. Hon berättade hur mycket hon älskade oss allihopa och hur stolt hon var, sedan somnade både hon och Karlsson in, sittandes där i stolen. Jag vaknade i tårar och panik för jag kunde inte andas, jag hade ingen plats i bröstet för luften som ville in. Det var då jag återigen kände av sorgen och saknaden något så enormt att jag bara ville lägga mig ner och gråta ut mina ögon ur sina hålor. Saknar farmor, saknar Karlsson och Flickan, alla somrar i Böta, alla jular i Kalmar. Framförallt saknar jag dig. Jag saknar dig något så oerhört att det inte går att beskriva. Kommer det någonsin gå över?

I somras fick jag och Sara även hem en häst. En hingst som ägs av en av Saras bekanta, men vi har den på foder. Han är en väldigt trevlig individ som stundtals driver mig till vansinne på grund av allt sitt testosteron. Vi fick hem honom i början av juli, och det har varit väldigt trevliga månader. Just nu har jag inte ork till nånting dock. Jag känner av mer och mer att jag behöver de där resorna till Kalmar, där vi hade varandra, men där jag kunde vara ensam från allt annat. Och just nu vill jag vara ensam. Men jag kan inte. Jag delar lägenheten med två andra och utrymmet börjar bli för trångt. Jag får inte ro. Jag önskar att Gustav var vuxen och att bodelningen var över, för då hade jag kunnat sälja min del av lägenheten och bosätta mig nån annanstans, nånstans själv. För som det är nu verkar jag gå alla och envar på nerverna för att jag mår dåligt. För att jag inte berättar att jag mår dåligt. För att varje gång jag berättar det får jag bara en skrapa och en kommentar i stil med "du får ta dig i kragen" istället för att bara låta mig må dåligt och vara osocial ett tag.

Jag försöker göra så gott jag kan, men det räcker tydligen inte för någon. Alla ber bara om mer, jag vill inte, kan inte, orkar inte. Jag vill kunna vara för mig själv, jag vill kunna känna att jag har ansvaret över bara mig och ingen annan, ingen bror, ingen häst, ingenting. Inget utom mig. Jag vill kunna slänga mig i någons famn och bara kunna gråta ut, ha någon som jag kan visa mitt innersta för. Jag är så trött på allt, trött i sinnet. Jag vill bara ha någon som faktiskt lyssnar. Lyssnar på den jag är, inte den de vill att jag är. Men jag har ingen. Ingen alls. Det börjar bli mer och mer uppenbart.

Jag kommer nog och hälsar på dig i veckan. Sätter mig utanför din dörr, och kommer nog stanna där ett tag om vädret är fint. Kanske läser lite för dig, det var ju trots allt du som öppnade böckernas värld för mig. Jag tror det hade varit trevligt.

Vi ses snart, pappa. Jag älskar dig. Kram

And thus, the world keeps on turning...

2010-06-11T00:06:00.003+02:00

Mycket har hänt sen jag senast skrev här. Jag är inne i en bättre period igen, livsglädjen börjar strömma tillbaka med den lilla biten sommar som kommit, trots att det mest består av regn. I måndags ägde pappas urnsättning rum. Riktigt dåligt väder var det, spöregnade hela dagen och jag var rädd att jag skulle tappa urnan med pappa när jag gick med honom till den sista viloplatsen. Det var så blött och halt. Så nu bor han på Norra kyrkogården här i Lund. En enkel gravsten pryder platsen där han ligger, men mer än så behövde varken jag eller Gustav. Vi ville bara ha någonstans att gå, någonstans där vi kanske får nån känsla av att han fortfarande finns nånstans och håller ett litet vakande öga över oss.

Lite gladare nyheter är att Sara fick ett erbjudande av Anne om Ragge. Hon ska dra ner på sin avel och hade väl egentligen tänkt sälja honom till Danmark, men hon frågde Sara först eftersom hon hade lovat att berätta när hon inte skulle ha kvar honom längre. Efter lite tittande på ekonomin kom vi fram till att om vi delar på honom så har vi råd, vilket resulterade i en febril jakt på stallplats, vilket inte är det lättaste när det gäller en hingst.
Men idag var vi i alla fall ute i Flyinge och tittade på två stall. Ett låg tyvärr lite långt bort från kollektivtrafiken och var väl egentligen kanske mer passande för konvalecenter som behöver lite lugn och ro, så det gick bort. Det andra ligger väldigt nära Flyinge Kungsgård, har fina hagar, och ett jättemysigt stall i lite äldre anda. Vi trivdes bra där både jag och Sara, så vi ska vänta och höra om de har bestämt sig på stallet i Hjärup vi ringde på i förra veckan, annars blir det uppstallning för Ragge hos Irene i Flyinge By. :)

Imorrn tar Amanda studenten, grattis på henne!!! Det kommer bli en fett awesome studentfest efteråt, Amanda har lovat att ingen ska gå hem nykter ;)
Men nu är det dags för mig att lägga mig i min hemskt stora och ensamma säng, (ja, vi vet alla vart den kommentaren var riktad) för jag ska upp tiiiidigt och jobba imorrn.
Godnatt!

Living in the wreckage of what used to be

2010-05-17T01:49:00.003+02:00

Dagarna flyter på och jag tycker bara det blir värre. Jag har tänkt så väldigt mycket på dig den senaste tiden, mycket mer än vanligt och jag vet inte varför. Det är som att jag helt plötsligt i varje liten del av min vardag blir påmind om nånting som hade med dig att göra, eller nåt vi brukade hitta på, och det är tufft. Det är jobbigt på ett sätt det inte varit tidigare, som att det är först nu jag verkligen börjat inse att du faktiskt inte kommer tillbaka. Den vetskapen gör ont, fruktansvärt ont. Och ändå har jag vetat det i flera månader, men det är nu mer än någonsin som det känns som att hjärtat aldrig kommer att lappas ihop helt igen, att det stora hålet du lämnade efter dig alltid kommer vara där.

I tisdags var det din födelsedag. Du skulle blivit 58 år i år. Det är ju ingen ålder längre trots att jag alltid skojade med dig om att du var gammal gubbe. Ändå finns du inte längre. Jag ville fira dig på nåt sätt, så efter jag hjälpt Ayla i stallet cyklade jag och Amanda upp till Willys och köpte en schwarzwaldtårta som vi åt med Sara och Charlotte. Jag tyckte det var passande att äta din favorittårta när det trots allt var du som skulle fyllt år.

Jag som var så rädd att jag skulle glömma bort dig har märkt att minnena dyker upp oftare, klarare den senaste veckan eller så, som om det vore igår de skedde. Jag minns helt plötsligt så tydligt ibland att jag nästan kan se det utspela sig rakt framför mig. Som till exempel förra fredagen. Jag var ute och gick på kvällen, den kvällsrundan du och jag brukade ta med Flickan. Helt plötsligt kan jag nästan svära på att jag ser er två framför mig, Flickan som springer omkring på gräset och nosar runt medan du suckande står i andra änden av kopplet och tycker att hon kan skynda sig. Du var rakt framför mig, du vände dig om och tittade mot mig men såg rakt igenom mig. Jag trodde nästan att om jag sträckte fram handen skulle jag kunna röra vid dig. Men sen försvann ni båda två och jag fann att jag var där ensam trots allt.

Det är så vansinnigt kallt nu, trots att det är maj. Jag kan nästan höra dig klaga på vädret de dagar då det verkligen är uselt. Det får mig att småle lite, du kunde vara så himla bitter ibland. Nästa helg är det lundakarnevalen. Jag minns förra gången det var, du och jag var och tittade på tåget eftersom varken mamma eller Gustav brydde sig. Jag tror du saknade studenttiden när du såg det, jag fick höra en massa historier av dig då, från tiden när du hade varit student. Så mycket minnen som flutit upp på sistone, jag vet inte om jag har någon större lust att engagera mig särskilt mycket trots att det är festivalhelg. Jag känner inte lusten att umgås med massa människor, men varje gång den känslan kryper fram tänker jag bara på de gånger du nästan sparkade ut mig ur huset för att gå till nån fest, du tyckte aldrig att jag skulle vara hemma och deppa, oavsett anledning.

Jag saknar dig verkligen på tok för mycket för att det ska vara nyttigt. Snälla kom tillbaka.

The sadness that we face

2010-05-06T22:11:00.002+02:00

Vissa dagar är svårare än andra. Vissa dagar känner jag mig för liten för att vara vuxen. Vissa dagar behöver jag ditt stöd så oerhört mycket. Idag var en sån dag. Det var egentligen inget särskilt med idag, men jag vaknade upp så trött och med en fruktansvärd tomhetskänsla som jag inte kunde placera. Jag har gått runt som i ett töcken här hemma och mestadels varit instängd på mitt rum, jag klarade inte av att umgås med någon, klarade inte av att äta något eller ens säga mer än någon enstaka mening till Gustav.

Jag trodde att det börjat bli bättre. Jag trodde att jag började hitta den fasta marken igen efter att du lämnade oss så hastigt. Jag hade fel. Fick syn på en bild av dig och plötsligt var jag tillbaka exakt där jag var den hemska natten då jag satt timtals vid din sida, inte ens en timme efter att du gått bort. Tårarna vill inte sluta rinna och jag vill bara slita hjärtat ur kroppen för det gör så ont. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen längre. Ibland önskar jag bara att allt skulle ta slut, att jag skulle kunna få somna och aldrig vakna igen. Att jag skulle kunna få drömma mig bort till tiden då vi var en familj och stanna där, för verkligheten är för hård, för skarp. Som vassa snäckskal på bottnen av havet, skär in i fötterna och man kan inte längre gå framåt.

I sommar ska vi till Spanien. Jag, Sara och Gustav. Den nya "familjen" vi skapat. Ett par av våra vänner kanske följer med också, vi får se. Jag undrar så hur det kommer bli att vara där, gå på de ställena vi brukade gå till, sitta på terassen och dricka kall öl, och tänka på dig. Sist vi var där. Du och jag brukade gå till strandbaren vid lunch för att äta espetos. Det var alltid bara du och jag. Jag har lovat mig själv att jag ska göra det igen i sommar, själv. Kanske kommer det kännas som att du är där ändå i så fall. Jag hoppas det. Kanske kommer det kännas som att du sitter där i stolen mitt emot mig, som alltid förr. Och saknade kommer komma närmre än någonsin, men det kommer vara värt det.

Det är ibland de små minnena som gör saknaden av dig så mycket större. Dina steg i trapphuset när du kom hem från jobbet. Den luriga minen du alltid fick när du hittat på nåt bus eller levererat en eller annan glirning, i gott mod. Jag är så rädd att jag ska glömma alla dessa sakerna med tiden, att när det gått tillräckligt lång tid så kommer jag inte längre sakna dig, behöva dig. För just nu, trots att saknaden hänger som ett mörkt moln över mig, trots att tårarna inte slutar falla, så är det nu som jag minns dig som tydligast. Det är när jag vågar minnas dig som all min styrka bryts ner och jag känner mig som att jag är tio år gammal igen och bara vill ligga i en varm famn och bli tröstad.

Tro det eller ej pappa, men jag har hittat en famn jag känner mig trygg i nu. Jag tror du hade gillat honom. Men ibland räcker inte det, även om det räcker långt. Ibland är det bara din som hade dugt, för jag vill inte så ensam än. Jag vill ha någon att känna tryggheten och lugnet hos när resten av världen är stormig. Jag vill kunna vara barn i en förälders famn.

Even though I shut the tears deep within, they remember you still.

2010-03-19T01:42:00.003+01:00

Nu är våren nästan här och man känner sig sådär skuttigt och löjligt glad som man bara kan bli av de där första vårtecknen. Idag åkte jag och Lin med Sara ut till hennes medryttarhäst Kalahari. Det var sjukt mysigt och jag saknar att vara i stallet dagarna i ända med "min" häst så detta var verkligen kul! Fick till och med hoppa upp och rida en liten stund :)

Annars så börjar det gå ganska bra och stabilisera sig i vårt lilla kollektiv här hemma. Hade massvis problem med banken, men det löste sig ganska bra till slut ändå. I tisdags var vi och handlade med Lin och efteråt bakade vi scones och tvångsmatade Gustav med dem, för han hade försovit sig och missat skolan. Suck på den lilla pojken alltså.

I onsdags fick jag ett fnattryck, jag skyller på vårkänslor, och vaknade halv åtta på morgonen. Jag pluggade lite, tog en låååång promenad, sen gick jag och bakade scones igen. Eller, snarare så att Emil som kom på besök fick baka dem medan jag lekte handledare. Så när var de färdiga och tevattnet var igång så väckte jag Sara som kunde stiga upp till färdigserverad frukost. Ibland är jag snäll. Ibland.

Nu ska jag alldeles strax sova för jag ska upp tidigt och shoppa loss med Jessica innan det är dags för att jobba imorrn.

Godnatt på er alla!

A hole in the world

2010-02-27T03:15:00.003+01:00

Det är underligt, hur de enda gångerna jag bryr mig om att uppdatera min blogg är när jag mår som sämst. That really won't do. För det mesta är dagarna inte så nattsvarta som jag ibland kan tycka, inte riktigt så ensamma, inte riktigt så kalla. Sen finns det de dagarna då väggarna kryper närmre och närmre, tränger in mig i hörn och viskar i mitt öra om saker jag helst vill glömma bort eller förtränga.

Den senaste veckan har inte varit sån. Den senaste veckan har jag haft så många av mina underbara vänner här hos mig och Sara som kommit och druckit te, hållit oss sällskap och snackat lite allmänt skit. Vardagliga saker som muntrar upp helt enkelt. And all is well.

Imorrn kommer vara den första kvällen sedan pappas död som jag kommer befinna mig helt på egen hand. Sara ska se sin kusin dansa i Malmö och Gustav ska hem till faster på middag. Jag kommer vara helt ensam, och jag både ser fram emot det och är så fruktansvärt rädd för det samtidigt. Rädd för min reaktion när jag äntligen kan börja släppa fram de där känslorna, de där minnena jag jobbar så hårt dagligen för att förtränga. Mestadels tror jag att det kommer vara nyttigt för mig. Jag älskar mina vänner, men det tar på krafterna att ha sällskap hela tiden, att aldrig kunna vara riktigt till ro.
Irritationen som svärmar som ilskna bin kring huvudet på mig börjar bli väl påfrestande, och jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att jag behöver vara ensam. Ett litet psykbryt, eller ett stort sådant för den delen, är nog det jag behöver för att rensa bort all gammal skit. För att börja rengöra det där stora såret som funnits i bröstet så länge nu. Länge för mig. Länge för de som känt min far.

Du lämnade en stort hål efter dig, pappa. Det kommer aldrig att fyllas, det kommer aldrig finnas något som kan ta den platsen, men jag tror att jag kanske börjar hitta medlen till att tejpa ihop det till något mer hanterbart. Något jag kan bära med mig resten av mitt liv utan att bara känna tyngd, något jag kan plocka fram ibland och med glädje titta på och minnas den tid vi hade tillsammans. Det kommer ta tid, det vet jag, men jag tror jag är på rätt väg.

Långsamt, långsamt, bit för bit, så kommer jag återfå stabiliteten i mitt liv igen. Det är jag övertygad om.

Wishing you were somehow here again

2010-02-17T04:01:00.002+01:00

Sex veckor och snart tre dagar. Jag kan inte fatta att det gått över sex veckor sedan jag hörde din röst. Jag kan fortfarande inte fatta att jag aldrig kommer höra den igen. Aldrig mer några somrar ute i Bötakvarn tillsammans. Aldrig mer sitta framför TV:n tillsammans med någon billig actionfilm på. Aldrig mer några promenader tillsammans på lördagmorgnar. Du vet den där rundan vi brukade ta, längs med Höje Å, bakom kolonilotterna och förbi konditoriet där vi köpte med oss frallor för att sätta oss och äta tillsammans vid frukost när vi kom hem. Aldrig mer några söndagsturer med bilen ut till City Gross för att handla och alltid komma tillbaka med dubbelt så mycket som vi hade tänkt. Aldrig mer några semestrar till Kalmar, där du grillade ute i ösregn med ett paraply över huvudet för att vi vägrade inse att vädret inte passade för grillning.

Så många aldrig:s och fler dyker upp i mitt huvud ju mer jag tänker och det tar inte slut. Och alla saker vi skulle göra som aldrig blev av. Den där resan till Italien du och jag skulle ta nu i mars eller april, åka till Rom och se Colosseum och Pompeiji och alla de där platserna du alltid sagt att du ville se innan du dog. Åka till Jägersro och titta på galopp som du lovat mig sedan jag var liten knatte. Minns du nattgaloppen i Spanien? Med alla kackerlackor och engelsmän. Minns du hur kul vi hade och hur du tyckte att jag borde veta vilken häst man skulle satsa på för jag pysslade ju med sånt? Och tjurfäktningen vi skulle gått på, nåt du alltid velat. Vi försökte förra sommaren men då var det bara turistgrejer. Hur vi sa "nästa gång så!" Men nästa gång kom aldrig. Jag kommer heller aldrig glömma din barnsliga förtjusning i dina espetos, hur du alltid åt dem när vi var ute på strandbarerna. Nästa gång jag är därnere och äter dem kommer jag bara att kunna tänka på dig.

Så mycket jag önskar jag kunde säga till dig. Jag önskar så att du kunde höra mig när jag säger att jag älskar dig och saknar dig så fruktansvärt mycket. Jag önskar att jag kunde veta att du verkligen visste hur mycket både jag och Gustav älskar dig. Samtidigt vill jag bara hoppas att du inte kan se mig nu. Jag vill inte att du ska se det förstörda vrak jag blivit, hur jag knappt orkar ta mig upp ur sängen om dagarna eller hur jag drar mig för att sova för att nästa dag kommer ändå bara bli ett sträck i almanackan utan dig här. Jag vill inte göra dig besviken.

Jag drömde om dig härom natten. I drömmen var jag på väg mot toaletten genom Saras, ditt gamla, rum. Helt plötsligt när jag ska öppna dörren kliver du ut i din gamla slitna morgonrock. Sen minns jag att jag bara viskar fram att du har varit död i över en månad. Du tittar förvirrat på mig och svarar att nejdå, jag har bara varit på semester. Jag slänger mig fram och kramar dig och gråter av glädje. Sekunder senare vaknar jag av samma gråt, men som nu är ackompanjerad av den skarpaste smärta jag någonsin känt. Att få ha haft dig tillbaka, bara för att få dig tagen ifrån mig på nytt. En värre tortyr har jag svårt att tänka mig.

Det känns som att jag snart har varken hjärta eller ork kvar. Att bo kvar i lägenheten blir en större plåga för var dag som går. Jag vet inte hur jag ska klara det. Den peppen jag brukade känna när jag varit i stallet är mindre nu, och den lilla energin av glädje jag hittar sugs genast ut och ersätts av ett svart, bottenlöst tomrum så fort jag stiger in genom dörren. Min lägenhet, mitt rum, det som förut varit min fristad är nu mitt privata fängelse. Jag hade verkligen behövt din hjälp nu. Jag behöver dig så fruktansvärt mycket.

Varför var du tvungen att lämna oss så tidigt?

I don't feel so good...

2010-02-07T12:07:00.003+01:00

Nu är det över en månad sen pappa dog. Två veckor sedan begravningen ägde rum. Det är så mycket som har hänt nu på så kort tid att jag inte hänger med längre.

Sara har flyttat in nu. Hon bor i det som var pappas rum förr, det kändes bättre än att jag skulle ta över det, men det var jobbigt att städa ur. När jag skulle ta lådan jag fick hem från sjukhuset kunde jag inte sluta gråta, men vad gör man? En del saker klarade jag inte av att slänga heller, så fåniga saker egentligen, men som jag förknippar så starkt med pappa. Hans glasögon, hans favorittröja med Kalmar FF, hans "Bötakvarn-jacka" som han alltid hade ute i skogarna... Så mycket grejer han hade och det var sådana triviala saker som kändes hårdast att försöka göra sig av med. Jag är inte riktigt redo för det än, ge det lite tid, men inte än.

Igår hade vi fest här, inte inflyttningsfest utan mer en randomfest för skojs skull. Det var hemskt trevligt trots att det kom lite fler folk än vi hade räknat med. Innan själva festen började hade vi en liten middag med Jessica, Amanda och Linnea också. Kotletter, potatisgratäng, bearneisesås, sallad och lite rödvin till gjorde kvällen bäst redan där.

När jag vaknade imorse fick jag världens psykbryt när jag hittade lite foton på pappa. Jag har skjutit på att hantera sorgen så mycket att när det väl kom ikapp så blev det för mycket. Jag avskyr verkligen att bryta ihop sådär inför människor, hade både Tim och Minna här, men jag klarade inte längre att hålla det borta, jag bara grät. Jag visste att det skulle komma ikapp mig och att jag skulle behöva hantera det förr eller senare, men jag önskar det dröjt lite till. Har hållit mig så upptagen jag bara kunnat för att slippa detta eftersom jag vet att när jag väl bryter ihop kommer jag inte kunna orka med något förrän jag tagit mig ur det. Jag vet bara inte hur jag ska göra det...

På torsdag är det meningen att jag och Sara ska åka till Örebro, har känt det som det bästa som skulle kunna hända nu, att få komma bort härifrån men... Nu känner jag mig inte lika pepp på det längre, jag känner mest för att stanna under täcket i min säng och hoppas på att världen stannar om jag gör det. All energi har bara tagit slut.

Jag förstår inte att tiden gått så snabbt.

Where do we go from here?

2010-01-04T01:31:00.003+01:00

R.I.P.
Jan-Erik Toppqvist
11/5/1952 - 3/1/2010

Det knappa året vi hoppades att få varade i tre månader och fem dagar från det domen föll. Ynka 97 dagar fick vi tillsammans efter det att vi fått beskedet. Efter det att jag startade denna bloggen. Jag sitter här framför datorn fångad i nån slags bisarr mardröm som jag inte kan komma ur.

Min faster gav mig skjuts till hospis efter att de ringt och informerat mig om att pappa hade gått bort. De hade städat lite i hans rum, och gjort honom lite fin eftersom jag skulle komma. När jag kom in i rummet var ögonen halvslutna och munnen öppen då han fortfarande var i full likstelhet. Han såg ut som en vaxdocka och jag kunde inte för mitt liv förstå att det faktiskt var min pappa, min kära pappa som låg där framför mig, så tunn och olik sitt forna jag. Jag satt hos honom, pratade med honom så gått jag kunde då jag inte kunde sluta gråta, och jag hoppas, trots att jag inte riktigt tror på en eftervärld eller själar, jag hoppas att han hörde mig, var han är var.

I två timmar satt jag vid honom. Jag kunde bara inte förmå mig att gå, kunde inte få benen att röra sig bort från det som antagligen var sista gången jag såg honom. När jag väl reste mig, efter att ha öst ur mig allt jag kunde komma på att prata om, allt och inget alls, så hade likstelheten börjat släppa. Min sista blick av honom var ändå avslappnad, han såg ut som att han bara låg och vilade lite som vilken annan dag som helst, han såg så fridfull ut.

Jag hoppas, och tror, att han inte kände någon smärta när han gick bort. Tidigare på dagen hade han glidit in i en slags koma som han sen aldrig kom ur, han somnade bara. Jag tror inte på nåt speciellt liv efter döden, men jag hoppas att vad som än händer, vart man än tar vägen så har han det bra där han är.

Farväl, min älskade pappa.

Merry christmas... Or not.

2009-12-24T06:11:00.003+01:00

Nu är det tidig julafton och om en timme eller så ska jag iväg för att tävla på stallet och ta hand om Don. Det verkar bli den enda riktiga ljuspunkten idag. Jag har av ren tradition (skapad av mig och Sara innan våra påskhoppningar) dygnat innan tävlingen. För att fördriva tiden håller jag på att göra köttbullar, mest bara för att bevisa för pappa att jag inte är helt oduglig.

Det är verkligen en deprimerande jul i år. Julen som normalt sett alltid varit min favorittid på året har i år verkligen ingen betydelse för mig. Trots att det är massa snö och riktigt vintrigt ute. Trots att det är pappas sista jul och man borde göra nåt verkligt speciellt av den.
Istället har vi nu ingen gran, ingen har handlat några julklappar och jag letar desperat efter den där känslan av julstämning som envist vägrar infinna sig.

Allt jag fått höra de senaste månaderna är gnäll. Jag är lat, jag duger inte nånting till, jag kommer aldrig klara mig på egen hand. Främst har detta kommit från min faster, men även från pappa och en del av mina så kallade vänner runtomkring. Fin uppbackning hörrni. Det är nog få som i min ålder måste ta itu med det jag har framför mig, men istället för uppmuntran får man bara höra allt man gjorde fel. Jag vill inte mer.

Jag vill inte ha en faster som berättar för alla som orkar lyssna att jag är en lat odugling och att hennes barn aaaaaldrig varit sådana. Nej, men så hade de heller inte mina problem, varken då eller nu i vuxen ålder. Faster behöver inte berätta om allt jag borde göra för att säkra min framtid, för jag vet mycket väl vad som krävs av mig, men jag vill gärna hinna med mitt eget liv också. Lätt för henne att veta precis allt när hon är antik själv och har mer än halva sitt liv bakom sig. Just nu vill jag inte veta av henne. Just nu vill jag inte veta av verkligheten. Just nu vill jag bara vara jag i all min enkelhet. Inte någon superhjälte som ska klara av en börda som egentligen känns för tung och för stor för att orka släpa på.

Godmorgon.

Tired as hell

2009-12-14T19:43:00.003+01:00

Den gångna veckan har varit en jobbig en. I onsdags åkte jag till Kalmar med min faster för att hälsa på farmor. Först kände hon inte ens igen mig, men allt eftersom så började hon komma igång mer och mer. När vi åkte på fredag morgon var hon precis som jag mindes henne. Det gjorde så ont att åka, för jag tyckte att faster bara gnällt på henne hela tiden och varit aggressiv om precis allt de talade om. Farmor var mycket mer öppen och pratsam när det bara var hon och jag. Sista kvällen innan vi åkte grät jag mig till sömns, för jag vet inte om detta var sista gången jag kommer se henne. Och besvikelsen i hennes ögon när hon fick veta att vi inte kunde stanna längre än två nätter gör fortfarande ont i mig, hon blev så glad för sällskapet.

Pappa kommer inte att leva hela nästa år, så mycket är tyvärr bara att konstatera och farmor lever kanske inte heller så länge till. Det känns som att allt bara faller sönder runt omkring mig och dagarna är numer bara ett svart hål. Detta blir min sista jul med pappa, jag önskar bara att jag haft körkort och bil så det kunnat bli sista julen med farmor också... Jag saknar henne så.

När jag kom hem i fredags efter Kalmar åkte jag ut till Dalby för att äta julbord med Sara och hennes familj. Trots att jag var lite off var det trevligt och jag fick annat att tänka på för en stund. I lördags var vi hemma hos mig och bakade lussekatter och gick på bio. Vi såg Luftslottet som sprängdes med Jessica och Rebecca.

Som alltid så var det luciashow på stallet på söndagen, och den var fartfylld i vanlig ordning, fast det var lite dålig fart på publiken tyckte vi. Sanna, Julias mamma, berättade även att på hennes tid så brukade Bertil rida ungersk post på hästarna på lcr, och hon trodde att Krister Lindh som fotograferar för svenska ridsportförbundet kanske hade några bilder kvar då han hade bott här i några år och varit mycket på LCR. Jag måste nästan skicka iväg ett mejl och fråga.

Idag så har jag varit och skrivit in mig för att börja plugga igen. 450 poäng i helstudier för att få godkänt betyg. Jag kommer plugga på distans i femveckors-intervaller och kommer börja redan om en vecka med italienskan. Berättade detta för pappa som tyckte det var skönt att åtminstone det var avklarat så jag har nån form av inkomst till våren.

Senare i veckan väntar ett möte med socialförvaltningen, det ska bli intressant att se vad det handlar om. Imorrn måste jag även in till tingsrätten för att lämna in mitt yttrande. Det känns som att jag blivit lite inkastad i vuxenvärlden och allting bara snurrar. Hoppas att det inte tar alltför lång tid att anpassa sig för jag vet inte hur länge jag kommer orka med detta på det sättet det är nu. Jag vet bara inte.

Wtf?

2009-12-07T23:51:00.003+01:00

Idag var en ganska soft dag, fikade med Sara efter hennes tenta, sen medan hon gav blod passade jag på att åka upp till stallet och fixa lite med Don för dagen. Jag har börjat fästa mig lite vid det stora åbäket faktiskt, imorrn ska jag dessutom rida honom för Andrea... Huga, det kommer bli intressant.
Efter det tyckte jag och Sara att det var dags för att åka hem till mig där lite allmänt skitsnack och eventuellt lussebak väntade. Bakandet blev det inte mycket av med, men vi hade det trevligt ändå.

Fick för övrigt ett väldigt intressant brev på posten från tingsrätten. Självklart undrar jag vad i helvete som pågår nu och river upp det. Det innehöll en massa papper om handlingarna i rätten för att ordna en förordnare för mamma. Tydligen måste jag skriva ett yttrande om allt detta och lämna in med dubbla kopior till rätten senast 18 december, annars läggs ärendet ner. Det väldigt underliga i det hela är att mamma redan skrivit på att hon går med på det, så varför ska jag skriva ett yttrande då? Jag har inte ens en aning om vad det är för yttrande de vill ha. Det är vid sådana här tillfällen jag önskar att man var lite mer hemma på juridik än vad jag är, men jag får väl ringa vår advokat imorrn och se vad jag ska göra med det.

Ska i veckan även åka med faster upp till Kalmar för att hälsa på farmor, vilket ska bli skoj. Det var så längesedan jag såg henne sist, och efter vad jag hört har hon förändrats en del... Åldern verkar ha börjat ta ut sin rätt på henne enligt faster och pappa. Jag vill i vilket fall som se henne nu, för jag saknar henne och ångrar att jag inte följde med upp nu sista gången innan pappa blev sjuk... Men hur skulle jag kunna veta att det skulle gå så illa?

Ah well, Kalmar först och sen är det lusseshow på stallet på söndag. Det ska bli kul, som det alltid brukar vara. Det ska vara fart och fläkt! Få komma med en uppdatering när jag landat i Lund igen, har inget internet i Kalmar, men min lilla dator åker såklart med ändå!

Workings of a twisted mind

2009-11-22T23:32:00.004+01:00

Tuppen gal
Dagen gryr

Överallt runt omkring mig
(fastän mörkret är djupt)
växer dagen

Kanske ser jag inte ljuset
men det finns där
Mörkret har sipprat in
i min själ
Jag är döende

Sakta... Sakta...
återföds jag
Fast jag inte ser ljuset ännu

Tuppen gal
Den nya dagen gryr

Överallt runtomkring mig
växer ljuset

Yaaaaaaawn!

2009-11-17T03:49:00.002+01:00

Det är mitt i natten och jag sitter vaken med The Satanic Bible som sällskap. Pappa får dropp med nån konstig apparat så jag har ett tiotimmarsskift där jag måste hålla mig vaken och se till så den funkar ordentligt.. Klockan är nu snart fyra och vi satte i droppet runt nio så vid sju på morgonen när normalt folk går upp för att ta sig till skola och jobb får jag äntligen sova!

Inte för att jag har nåt emot att vara uppe och vara "pappavakt" under natten, det är ju ändå den tiden på dygnet då jag trivs bäst ^^ Faktiskt väldigt mysigt att sitta med min monsterkopp fylld av te invirad i min morgonrock och nergosad i en av våra fåtöljer med en god bok.

Åh, just det. Jag var nyss inne och tittade till honom och han var helt klarvaken och kinkig över att klockan inte var mer än tjugo i fyra. Tydligen har han blivit så van vid att jag är uppe och för lite oväsen om nätterna att han inte kunde sova när det var helt tyst. Inatt har jag ju inget ljud på datorn för jag måste ju höra om apparaten börjar pipa. Så nu sitter jag med lite bakgrundsljud från pappas tv som han satte på så han kunde sova. Ibland är min kära far lite lustig av sig ^_^

Godnatt och snart godmorgon på er!

Whatever doesn't kill you is going to leave a scar

2009-11-13T23:54:00.002+01:00

Can't you see me falling an endless fall?
Can't you hear me calling a neverending call?
Can't you see me bleeding? I'm losing control.
Can't you see me dying? I'm dying alone.

Det var ett tag sen jag skrev, det har bara inte funnits tid eller ork att bry sig om det för tillfället. Men nu har saker börjat reda upp sig lite, tror jag i alla fall. Mamma har dock fått tokspatt och vägrar släppa ifrån sig lägenheten så häromdagen rymde hon från psyket och stalkade vår dörr i typ en timme. På ett sätt var det lite skönt att pappa var på sjukhuset för cellgiftsbehandling då, annars hade det nog blivit lite mycket.

I måndags tog jag vaccinet mot grisarna efter att stått en timme i kö på vårdcentralen. Mindre kul och dessutom fick jag rätt ont i armen efteråt. Folk verkar få rätt mycket biverkningar av det, är glad att det inte var värre för mig.

Åh, och nu har läkarna bestämt sig för att pappa ska få behandlingen hemma istället så han slipper fara så mycket fram och tillbaka när han fortfarande är såpass svag. Så nu kommer vi ha massa folk springandes fram och tillbaka här, jag som inte ens lärt mig namnen på de nissarna som kommer på besök nu... Suck. Nåja, det är nog trevligare för pappa såhär i alla fall.

Over and out.

Dag 10: Time to panic!

2009-10-09T18:30:00.003+02:00

Tidigt imorse kom pappa hem med väldigt stressande nyheter. På onsdag kommer några nissar från sjukhuset hem till oss för att gå husesyn och göra en utvärdering på om hemmet är tillräckligt bra och på om jag kommer klara av att ta ansvar för Gustav när pappa gått bort. Jag är helt panikslagen och har fått världens städnojja. Tänk om de inte tycker det duger? Då kommer Gustav hamna på nåt boende och det bli inte bra. Jag är så rädd att nånting går på tok, jag vill verkligen inte att hela familjen ska försvinna åt alla håll och kanter. Men verkligheten kryper närmare nu, även om jag trodde att det skulle dröja ett litet tag till innan de kom för att undersöka den saken. På onsdag gäller det, så det är bara att hålla tummarna!

Dag 9: Can you make a promise?

2009-10-08T21:23:00.003+02:00

Idag skulle pappa kommit hem men det blev inte så. Han är kvar på sjukhuset eftersom hans blodvärden var för dåliga. Jag är så trött på alla vändor till och från sjukhuset, men jag vet att det bara är att stå ut, så jag försöker uppehålla mig med saker att göra så mycket jag bara kan. Denna helgen blir det fest i Svalöv, Vogon och en tripp med Amanda till Orinoco.

Idag var det jätterörigt på jobbet, folk som inte kom och ungar som inte ville rida. Vi måste försöka lösa detta på något sätt för det funkar inte som det är nu. Hjälpte även till lite när Janne och Micke red, de har blivit fruktansvärt duktiga på bara fyra lektioner, det är inte så lätt att lära sig rida minsann!

Nu är dessutom mitt hår fint och nyfärgat i svart och lila, tack vare Sara som hjälpte mig med mitt svintohår ^^

För övrigt är jag kär i låten La Voix med Malena Ernman.

Dag 8: Sleepyhead

2009-10-07T23:17:00.002+02:00

Sara hjälper mig färga håret.

Yay.

Dag 7: Warning! Brain overloaded

2009-10-06T22:54:00.003+02:00

Idag var en sjukt stressad och förvirrad dag. Det började med att jag fick reda på att pappa skulle läggas in på sjukhuset ett par dagar igen, denna gången på grund av att han varit så trött de senaste dagarna att han knappt orkat sig upp ur sängen. Jag antar att det är bättre att ha honom på sjukhuset där de har lite koll på honom, men jag saknar honom här hemma.

Nåväl, för att få tankarna på annat håll åkte jag till stallet lite tidigare än jag brukar, eftersom det är där jag känner mig mer hemma än någon annanstans. I ren panik och fasa insåg jag nån halvtimme innan jag skulle åka att det var programridning idag, två gånger för min del dessutom, och jag kunde inte nåt av programmen! Det var till att skriva ut dem och sitta och panikplugga på bussen dit. Till följd av detta slarv råkade jag rida lite vilse när jag skulle rida det andra programmet, men det gjorde inte så mycket eftersom det ändå bara var träning idag.

Sedan bar det av till subway för mig, Rebecca, Amanda och Sara. Lite skitsnack och lite plansmideri till julshowen, hoppas det går i lås!

Dag 6: Hello darkness, my old friend

2009-10-05T20:24:00.004+02:00

Äntligen en dag som kunde spenderas ensam. Sjukdomen tär på hela familjen, och jag vill mest sova bort det. Pappa har knappt orkat sig upp ur sängen idag han heller. Jag vill inte oroa folk, men ibland känns det bara så meningslöst att ta sig upp om dagarna. Jag vet att det inte gör någon nytta att stanna hemma och uggla, men ibland behöver man verkligen en sån dag för att komma ikapp med energin.

Jag är så fruktansvärt rädd när jag tänker på vad som kommer hända i framtiden. Jag är rädd att det kommer bli för mycket, att jag inte kommer orka. Jag har världens underbaraste vänner som försöker stötta så mycket de kan, men en del saker måste man reda ut på egen hand, och jag vet att det inte kommer bli lätt. Stundtals försöker jag stänga av mina känslor temporärt för att kunna släppa taget och slappna av. Ibland går det, ibland inte. Stressen av allt det här har rubbat mina sömnvanor igen. Antingen sover jag ingenting, ligger bara vaken och stirrar i taket, eller så sover jag länge och så hårt att ingenting kan väcka mig.

Jag har ingen som helst lust att ta tag i livet just nu, men ändå försöker jag. Egentligen har jag inte ens lust att se någon alls, för varje gång jag går ut blir det som att jag sätter på mig ett skal, ingenting når riktigt fram till mig, och ingenting jag verkligen tänker kommer ut. Ändå så känner jag mig bättre för ett litet tag när jag väl kommer ut. Igår trotsade jag och Rebecca höstrusket och red ut en liten sväng med Bizzie och Delajah. Frös gjorde jag och hästen tyckte allt var lite småläskigt, men när vi väl kom tillbaka till stallet fann jag mig rätt nöjd med dagen ändå.

Hösten är här och mörkret tar upp allt större del av dagen. Jag är lite kluven till det, för just nu känns det bara tungt att se en svart vägg utanför fönstret allt tidigare på dagen. Samtidigt så trivs jag aldrig så bra som när det är mörkt ute, och man kan krypa ihop med en bok och en monsterkopp med te.

I veckan hade jag tänkt fixa det sista på mitt rum, kasta ut lite saker, skura från golv till tak och möblera om. Tror det kan bli riktigt fint faktiskt.

Dag 4 & 5: Where did the time go?

2009-10-04T12:17:00.005+02:00

Sitter här för mig själv och undrar vart helgen tog vägen. Igår hade jag stalltjänst i ruskvädret. Vi hade tur, det kom jättemånga från gruppen som skulle hjälpa till så vi blev klara med i princip allt redan till tio, så vi satt mest och fikade större delen av tiden.

Egentligen skulle jag och Sara ut på krogen på kvällen, men all sömnbrist och stalltjänst tog ut sin rätt. Jag skulle bara sova nån timme och ta mig igen efter stallet innan jag stack ut, men det slutade med att jag totaldäckade. Sov från fyra igår till typ nio nu imorse. Jag tror jag behövde sova lite.

Ska till stallet nu igen och ta hand om sjuklingarna och rida lite, sen ut till 4H och rida ut med Rebecca. Jag har egentligen ingen större lust, det är en av de där dagarna man egentligen vill vara hemma med ingen annan än sig själv. Det var längesen jag kände att jag inte hade nån lust att sticka till stallet, men det har varit en rätt körig vecka, särskilt nu i helgen då pappa varit jättetrött och inte orkat med nånting. Jag hoppas verkligen att han piggnar till snart igen.

Dag 3: Oh so tired

2009-10-02T20:18:00.003+02:00

Idag var jag i stallet hela dagen och jobbade samt hjälpte till med massa andra saker. Jag, Sara, Rebecca och Lin red även på morgonen för Bertil, kändes nästan som gamla tider igen! Imorgon är det dags för stalltjänst och konvalecentvård, så det blir att sova tidigt ikväll.

Idag var pappa tröttare, efterverkningarna från cellgiftsbehandlingen var lite värre än igår. Har inte orkat göra så mycket, men satt uppe en liten stund med mig och Gustav i alla fall.

Dag 2: Watch your step

2009-10-01T18:25:00.005+02:00

Idag fick vi hem pappa igen! Tydligen har röntgen visat nåt bra eftersom han inte blev inlagd lika länge som vi trodde. De har även börjat med cellgiftsbehandlingen nu. Han är väldigt mycket piggare nu än innan, även om diagnosen ändå är rätt grav. Han kan till och med skämta med oss nu, det hade han inte ork eller humör till innan. Plötsligt ser man saker ur ett lite annat perspektiv och minsta lilla förbättring gör en så glad att man studsar fram!

Idag var jag och Sara på LCR där vi jobbar med handikappridningen. Det var lika roligt som vanligt, bortsett från att en vän till mig var sur för att jag hade glömt bort hennes födelsedag, men jag har lite viktigare saker att tänka på just nu.

Ikväll ska jag och Sara äta pizza och dricka massa te, och imorrn bär det av till stallet igen för ridning och mer jobb!

Dag 1: No more happily ever after

2009-09-30T04:47:00.000+02:00

Den här bloggen är till mycket för min egen del, så att jag så småningom kan se tillbaka på det jag skrivit och inse att livet rullar på no matter what. Det kommer bli min lilla fristad, där jag kan skriva om mitt sista år med pappa, och vad vi tog oss igenom.

Igår fick vi det beskedet jag hoppades att jag skulle slippa uppleva än på många år. Pappa är döende. Han har cancer, såpass allvarlig att läkarna gav honom max ett år, kanske inte ens det.

Hela min värld har stannat och det känns som att jag lever i nån bisarr mardröm, sånt händer bara inte, inte mig, inte när vi redan gått igenom så mycket. Sara sover i rummet intill och tur är väl det för annars hade hon väl inte fått nån sömn. Jag sitter vaken och kan inte sluta gråta, tårarna bränner floder nerför mina kinder. Jag kan inte andas, luften flyr från mig och paniken växer. Bröstet gör så ont att jag numera vet hur ett krossat hjärta måste kännas. Jag tror aldrig att jag förr känt en smärta så stark, som att jag först nu inser vad riktig sorg är.
Minnena far genom huvudet snabbare än vad jag hinner med och jag saknar honom redan. Jag fasar för den dagen han försvinner helt från oss, för vad ska jag göra då? Jag vet inte om jag har orken att ta mig igenom allt det här och hur ska jag orka ta hand om min bror om jag inte vet hur jag ska orka ta hand om mig själv? Jag vill bara vakna och kunna inse att det bara var en ond dröm, jag skulle ta tillbaka mamma om det bara kunde göra pappa frisk igen. Jag skulle göra vad som helst om jag bara slapp förlora honom också.

Jag vill inte behöva sakna dig pappa. Jag vill att det ska vara du, jag och Gustav ute och fiskar i Böta i många år till. Jag vill att vår planerade resa till Rom ska bli av, staden som du alltid velat se. Jag vill att du ska vara där på Gustavs student som du var på min. Jag vill tillbringa fler somrar i Kalmar när du envist står och grillar med ett paraply över huvudet i trots mot spöregnet som vräker ner.
Det är så många saker jag vill göra med dig, men jag vet att jag aldrig kommer få uppleva, och saker vi gjort som jag kommer sakna något så fruktansvärt.

Just nu har jag och Gustav Sara boende hos oss. Jag kan inte låta bli att tänka på vilken tur vi har som har henne här. Gustav ser det som att han har fått en storasyster till och jag har en klippa att luta mig på. När jag känner det som att jag inte orkar ta ett steg till, att dagen inte är värd att stiga upp ur sängen för, så ger hon mig en anledning. Hon ser till att jag hela tiden har nåt att göra, nåt att tänka på, för så fort jag är för mig själv riskerar jag ett nytt sammanbrott. Hon var där när jag fick beskedet av faster och så fort hon hörde det erbjöd hon sig att stanna här under veckan med mig och Gustav. Jag vet inte riktigt hur bra det hade varit för oss att stanna hemma ensamma just nu. Jag är fruktansvärt tacksam över att hon är här nu, det gör dagarna lite lättare att ta sig igenom.