Dag 1: No more happily ever after

Den här bloggen är till mycket för min egen del, så att jag så småningom kan se tillbaka på det jag skrivit och inse att livet rullar på no matter what. Det kommer bli min lilla fristad, där jag kan skriva om mitt sista år med pappa, och vad vi tog oss igenom.

Igår fick vi det beskedet jag hoppades att jag skulle slippa uppleva än på många år. Pappa är döende. Han har cancer, såpass allvarlig att läkarna gav honom max ett år, kanske inte ens det.

Hela min värld har stannat och det känns som att jag lever i nån bisarr mardröm, sånt händer bara inte, inte mig, inte när vi redan gått igenom så mycket. Sara sover i rummet intill och tur är väl det för annars hade hon väl inte fått nån sömn. Jag sitter vaken och kan inte sluta gråta, tårarna bränner floder nerför mina kinder. Jag kan inte andas, luften flyr från mig och paniken växer. Bröstet gör så ont att jag numera vet hur ett krossat hjärta måste kännas. Jag tror aldrig att jag förr känt en smärta så stark, som att jag först nu inser vad riktig sorg är.
Minnena far genom huvudet snabbare än vad jag hinner med och jag saknar honom redan. Jag fasar för den dagen han försvinner helt från oss, för vad ska jag göra då? Jag vet inte om jag har orken att ta mig igenom allt det här och hur ska jag orka ta hand om min bror om jag inte vet hur jag ska orka ta hand om mig själv? Jag vill bara vakna och kunna inse att det bara var en ond dröm, jag skulle ta tillbaka mamma om det bara kunde göra pappa frisk igen. Jag skulle göra vad som helst om jag bara slapp förlora honom också.

Jag vill inte behöva sakna dig pappa. Jag vill att det ska vara du, jag och Gustav ute och fiskar i Böta i många år till. Jag vill att vår planerade resa till Rom ska bli av, staden som du alltid velat se. Jag vill att du ska vara där på Gustavs student som du var på min. Jag vill tillbringa fler somrar i Kalmar när du envist står och grillar med ett paraply över huvudet i trots mot spöregnet som vräker ner.
Det är så många saker jag vill göra med dig, men jag vet att jag aldrig kommer få uppleva, och saker vi gjort som jag kommer sakna något så fruktansvärt.

Just nu har jag och Gustav Sara boende hos oss. Jag kan inte låta bli att tänka på vilken tur vi har som har henne här. Gustav ser det som att han har fått en storasyster till och jag har en klippa att luta mig på. När jag känner det som att jag inte orkar ta ett steg till, att dagen inte är värd att stiga upp ur sängen för, så ger hon mig en anledning. Hon ser till att jag hela tiden har nåt att göra, nåt att tänka på, för så fort jag är för mig själv riskerar jag ett nytt sammanbrott. Hon var där när jag fick beskedet av faster och så fort hon hörde det erbjöd hon sig att stanna här under veckan med mig och Gustav. Jag vet inte riktigt hur bra det hade varit för oss att stanna hemma ensamma just nu. Jag är fruktansvärt tacksam över att hon är här nu, det gör dagarna lite lättare att ta sig igenom.