Merry christmas... Or not.

Nu är det tidig julafton och om en timme eller så ska jag iväg för att tävla på stallet och ta hand om Don. Det verkar bli den enda riktiga ljuspunkten idag. Jag har av ren tradition (skapad av mig och Sara innan våra påskhoppningar) dygnat innan tävlingen. För att fördriva tiden håller jag på att göra köttbullar, mest bara för att bevisa för pappa att jag inte är helt oduglig.

Det är verkligen en deprimerande jul i år. Julen som normalt sett alltid varit min favorittid på året har i år verkligen ingen betydelse för mig. Trots att det är massa snö och riktigt vintrigt ute. Trots att det är pappas sista jul och man borde göra nåt verkligt speciellt av den.
Istället har vi nu ingen gran, ingen har handlat några julklappar och jag letar desperat efter den där känslan av julstämning som envist vägrar infinna sig.

Allt jag fått höra de senaste månaderna är gnäll. Jag är lat, jag duger inte nånting till, jag kommer aldrig klara mig på egen hand. Främst har detta kommit från min faster, men även från pappa och en del av mina så kallade vänner runtomkring. Fin uppbackning hörrni. Det är nog få som i min ålder måste ta itu med det jag har framför mig, men istället för uppmuntran får man bara höra allt man gjorde fel. Jag vill inte mer.

Jag vill inte ha en faster som berättar för alla som orkar lyssna att jag är en lat odugling och att hennes barn aaaaaldrig varit sådana. Nej, men så hade de heller inte mina problem, varken då eller nu i vuxen ålder. Faster behöver inte berätta om allt jag borde göra för att säkra min framtid, för jag vet mycket väl vad som krävs av mig, men jag vill gärna hinna med mitt eget liv också. Lätt för henne att veta precis allt när hon är antik själv och har mer än halva sitt liv bakom sig. Just nu vill jag inte veta av henne. Just nu vill jag inte veta av verkligheten. Just nu vill jag bara vara jag i all min enkelhet. Inte någon superhjälte som ska klara av en börda som egentligen känns för tung och för stor för att orka släpa på.

Godmorgon.

Tired as hell

Den gångna veckan har varit en jobbig en. I onsdags åkte jag till Kalmar med min faster för att hälsa på farmor. Först kände hon inte ens igen mig, men allt eftersom så började hon komma igång mer och mer. När vi åkte på fredag morgon var hon precis som jag mindes henne. Det gjorde så ont att åka, för jag tyckte att faster bara gnällt på henne hela tiden och varit aggressiv om precis allt de talade om. Farmor var mycket mer öppen och pratsam när det bara var hon och jag. Sista kvällen innan vi åkte grät jag mig till sömns, för jag vet inte om detta var sista gången jag kommer se henne. Och besvikelsen i hennes ögon när hon fick veta att vi inte kunde stanna längre än två nätter gör fortfarande ont i mig, hon blev så glad för sällskapet.

Pappa kommer inte att leva hela nästa år, så mycket är tyvärr bara att konstatera och farmor lever kanske inte heller så länge till. Det känns som att allt bara faller sönder runt omkring mig och dagarna är numer bara ett svart hål. Detta blir min sista jul med pappa, jag önskar bara att jag haft körkort och bil så det kunnat bli sista julen med farmor också... Jag saknar henne så.

När jag kom hem i fredags efter Kalmar åkte jag ut till Dalby för att äta julbord med Sara och hennes familj. Trots att jag var lite off var det trevligt och jag fick annat att tänka på för en stund. I lördags var vi hemma hos mig och bakade lussekatter och gick på bio. Vi såg Luftslottet som sprängdes med Jessica och Rebecca.

Som alltid så var det luciashow på stallet på söndagen, och den var fartfylld i vanlig ordning, fast det var lite dålig fart på publiken tyckte vi. Sanna, Julias mamma, berättade även att på hennes tid så brukade Bertil rida ungersk post på hästarna på lcr, och hon trodde att Krister Lindh som fotograferar för svenska ridsportförbundet kanske hade några bilder kvar då han hade bott här i några år och varit mycket på LCR. Jag måste nästan skicka iväg ett mejl och fråga.

Idag så har jag varit och skrivit in mig för att börja plugga igen. 450 poäng i helstudier för att få godkänt betyg. Jag kommer plugga på distans i femveckors-intervaller och kommer börja redan om en vecka med italienskan. Berättade detta för pappa som tyckte det var skönt att åtminstone det var avklarat så jag har nån form av inkomst till våren.

Senare i veckan väntar ett möte med socialförvaltningen, det ska bli intressant att se vad det handlar om. Imorrn måste jag även in till tingsrätten för att lämna in mitt yttrande. Det känns som att jag blivit lite inkastad i vuxenvärlden och allting bara snurrar. Hoppas att det inte tar alltför lång tid att anpassa sig för jag vet inte hur länge jag kommer orka med detta på det sättet det är nu. Jag vet bara inte.

Wtf?

Idag var en ganska soft dag, fikade med Sara efter hennes tenta, sen medan hon gav blod passade jag på att åka upp till stallet och fixa lite med Don för dagen. Jag har börjat fästa mig lite vid det stora åbäket faktiskt, imorrn ska jag dessutom rida honom för Andrea... Huga, det kommer bli intressant.
Efter det tyckte jag och Sara att det var dags för att åka hem till mig där lite allmänt skitsnack och eventuellt lussebak väntade. Bakandet blev det inte mycket av med, men vi hade det trevligt ändå.

Fick för övrigt ett väldigt intressant brev på posten från tingsrätten. Självklart undrar jag vad i helvete som pågår nu och river upp det. Det innehöll en massa papper om handlingarna i rätten för att ordna en förordnare för mamma. Tydligen måste jag skriva ett yttrande om allt detta och lämna in med dubbla kopior till rätten senast 18 december, annars läggs ärendet ner. Det väldigt underliga i det hela är att mamma redan skrivit på att hon går med på det, så varför ska jag skriva ett yttrande då? Jag har inte ens en aning om vad det är för yttrande de vill ha. Det är vid sådana här tillfällen jag önskar att man var lite mer hemma på juridik än vad jag är, men jag får väl ringa vår advokat imorrn och se vad jag ska göra med det.

Ska i veckan även åka med faster upp till Kalmar för att hälsa på farmor, vilket ska bli skoj. Det var så längesedan jag såg henne sist, och efter vad jag hört har hon förändrats en del... Åldern verkar ha börjat ta ut sin rätt på henne enligt faster och pappa. Jag vill i vilket fall som se henne nu, för jag saknar henne och ångrar att jag inte följde med upp nu sista gången innan pappa blev sjuk... Men hur skulle jag kunna veta att det skulle gå så illa?

Ah well, Kalmar först och sen är det lusseshow på stallet på söndag. Det ska bli kul, som det alltid brukar vara. Det ska vara fart och fläkt! Få komma med en uppdatering när jag landat i Lund igen, har inget internet i Kalmar, men min lilla dator åker såklart med ändå!