A hole in the world

Det är underligt, hur de enda gångerna jag bryr mig om att uppdatera min blogg är när jag mår som sämst. That really won't do. För det mesta är dagarna inte så nattsvarta som jag ibland kan tycka, inte riktigt så ensamma, inte riktigt så kalla. Sen finns det de dagarna då väggarna kryper närmre och närmre, tränger in mig i hörn och viskar i mitt öra om saker jag helst vill glömma bort eller förtränga.

Den senaste veckan har inte varit sån. Den senaste veckan har jag haft så många av mina underbara vänner här hos mig och Sara som kommit och druckit te, hållit oss sällskap och snackat lite allmänt skit. Vardagliga saker som muntrar upp helt enkelt. And all is well.

Imorrn kommer vara den första kvällen sedan pappas död som jag kommer befinna mig helt på egen hand. Sara ska se sin kusin dansa i Malmö och Gustav ska hem till faster på middag. Jag kommer vara helt ensam, och jag både ser fram emot det och är så fruktansvärt rädd för det samtidigt. Rädd för min reaktion när jag äntligen kan börja släppa fram de där känslorna, de där minnena jag jobbar så hårt dagligen för att förtränga. Mestadels tror jag att det kommer vara nyttigt för mig. Jag älskar mina vänner, men det tar på krafterna att ha sällskap hela tiden, att aldrig kunna vara riktigt till ro.
Irritationen som svärmar som ilskna bin kring huvudet på mig börjar bli väl påfrestande, och jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att jag behöver vara ensam. Ett litet psykbryt, eller ett stort sådant för den delen, är nog det jag behöver för att rensa bort all gammal skit. För att börja rengöra det där stora såret som funnits i bröstet så länge nu. Länge för mig. Länge för de som känt min far.

Du lämnade en stort hål efter dig, pappa. Det kommer aldrig att fyllas, det kommer aldrig finnas något som kan ta den platsen, men jag tror att jag kanske börjar hitta medlen till att tejpa ihop det till något mer hanterbart. Något jag kan bära med mig resten av mitt liv utan att bara känna tyngd, något jag kan plocka fram ibland och med glädje titta på och minnas den tid vi hade tillsammans. Det kommer ta tid, det vet jag, men jag tror jag är på rätt väg.

Långsamt, långsamt, bit för bit, så kommer jag återfå stabiliteten i mitt liv igen. Det är jag övertygad om.

Wishing you were somehow here again

Sex veckor och snart tre dagar. Jag kan inte fatta att det gått över sex veckor sedan jag hörde din röst. Jag kan fortfarande inte fatta att jag aldrig kommer höra den igen. Aldrig mer några somrar ute i Bötakvarn tillsammans. Aldrig mer sitta framför TV:n tillsammans med någon billig actionfilm på. Aldrig mer några promenader tillsammans på lördagmorgnar. Du vet den där rundan vi brukade ta, längs med Höje Å, bakom kolonilotterna och förbi konditoriet där vi köpte med oss frallor för att sätta oss och äta tillsammans vid frukost när vi kom hem. Aldrig mer några söndagsturer med bilen ut till City Gross för att handla och alltid komma tillbaka med dubbelt så mycket som vi hade tänkt. Aldrig mer några semestrar till Kalmar, där du grillade ute i ösregn med ett paraply över huvudet för att vi vägrade inse att vädret inte passade för grillning.

Så många aldrig:s och fler dyker upp i mitt huvud ju mer jag tänker och det tar inte slut. Och alla saker vi skulle göra som aldrig blev av. Den där resan till Italien du och jag skulle ta nu i mars eller april, åka till Rom och se Colosseum och Pompeiji och alla de där platserna du alltid sagt att du ville se innan du dog. Åka till Jägersro och titta på galopp som du lovat mig sedan jag var liten knatte. Minns du nattgaloppen i Spanien? Med alla kackerlackor och engelsmän. Minns du hur kul vi hade och hur du tyckte att jag borde veta vilken häst man skulle satsa på för jag pysslade ju med sånt? Och tjurfäktningen vi skulle gått på, nåt du alltid velat. Vi försökte förra sommaren men då var det bara turistgrejer. Hur vi sa "nästa gång så!" Men nästa gång kom aldrig. Jag kommer heller aldrig glömma din barnsliga förtjusning i dina espetos, hur du alltid åt dem när vi var ute på strandbarerna. Nästa gång jag är därnere och äter dem kommer jag bara att kunna tänka på dig.

Så mycket jag önskar jag kunde säga till dig. Jag önskar så att du kunde höra mig när jag säger att jag älskar dig och saknar dig så fruktansvärt mycket. Jag önskar att jag kunde veta att du verkligen visste hur mycket både jag och Gustav älskar dig. Samtidigt vill jag bara hoppas att du inte kan se mig nu. Jag vill inte att du ska se det förstörda vrak jag blivit, hur jag knappt orkar ta mig upp ur sängen om dagarna eller hur jag drar mig för att sova för att nästa dag kommer ändå bara bli ett sträck i almanackan utan dig här. Jag vill inte göra dig besviken.

Jag drömde om dig härom natten. I drömmen var jag på väg mot toaletten genom Saras, ditt gamla, rum. Helt plötsligt när jag ska öppna dörren kliver du ut i din gamla slitna morgonrock. Sen minns jag att jag bara viskar fram att du har varit död i över en månad. Du tittar förvirrat på mig och svarar att nejdå, jag har bara varit på semester. Jag slänger mig fram och kramar dig och gråter av glädje. Sekunder senare vaknar jag av samma gråt, men som nu är ackompanjerad av den skarpaste smärta jag någonsin känt. Att få ha haft dig tillbaka, bara för att få dig tagen ifrån mig på nytt. En värre tortyr har jag svårt att tänka mig.

Det känns som att jag snart har varken hjärta eller ork kvar. Att bo kvar i lägenheten blir en större plåga för var dag som går. Jag vet inte hur jag ska klara det. Den peppen jag brukade känna när jag varit i stallet är mindre nu, och den lilla energin av glädje jag hittar sugs genast ut och ersätts av ett svart, bottenlöst tomrum så fort jag stiger in genom dörren. Min lägenhet, mitt rum, det som förut varit min fristad är nu mitt privata fängelse. Jag hade verkligen behövt din hjälp nu. Jag behöver dig så fruktansvärt mycket.

Varför var du tvungen att lämna oss så tidigt?

I don't feel so good...

Nu är det över en månad sen pappa dog. Två veckor sedan begravningen ägde rum. Det är så mycket som har hänt nu på så kort tid att jag inte hänger med längre.

Sara har flyttat in nu. Hon bor i det som var pappas rum förr, det kändes bättre än att jag skulle ta över det, men det var jobbigt att städa ur. När jag skulle ta lådan jag fick hem från sjukhuset kunde jag inte sluta gråta, men vad gör man? En del saker klarade jag inte av att slänga heller, så fåniga saker egentligen, men som jag förknippar så starkt med pappa. Hans glasögon, hans favorittröja med Kalmar FF, hans "Bötakvarn-jacka" som han alltid hade ute i skogarna... Så mycket grejer han hade och det var sådana triviala saker som kändes hårdast att försöka göra sig av med. Jag är inte riktigt redo för det än, ge det lite tid, men inte än.

Igår hade vi fest här, inte inflyttningsfest utan mer en randomfest för skojs skull. Det var hemskt trevligt trots att det kom lite fler folk än vi hade räknat med. Innan själva festen började hade vi en liten middag med Jessica, Amanda och Linnea också. Kotletter, potatisgratäng, bearneisesås, sallad och lite rödvin till gjorde kvällen bäst redan där.

När jag vaknade imorse fick jag världens psykbryt när jag hittade lite foton på pappa. Jag har skjutit på att hantera sorgen så mycket att när det väl kom ikapp så blev det för mycket. Jag avskyr verkligen att bryta ihop sådär inför människor, hade både Tim och Minna här, men jag klarade inte längre att hålla det borta, jag bara grät. Jag visste att det skulle komma ikapp mig och att jag skulle behöva hantera det förr eller senare, men jag önskar det dröjt lite till. Har hållit mig så upptagen jag bara kunnat för att slippa detta eftersom jag vet att när jag väl bryter ihop kommer jag inte kunna orka med något förrän jag tagit mig ur det. Jag vet bara inte hur jag ska göra det...

På torsdag är det meningen att jag och Sara ska åka till Örebro, har känt det som det bästa som skulle kunna hända nu, att få komma bort härifrån men... Nu känner jag mig inte lika pepp på det längre, jag känner mest för att stanna under täcket i min säng och hoppas på att världen stannar om jag gör det. All energi har bara tagit slut.

Jag förstår inte att tiden gått så snabbt.