Dag 10: Time to panic!

Tidigt imorse kom pappa hem med väldigt stressande nyheter. På onsdag kommer några nissar från sjukhuset hem till oss för att gå husesyn och göra en utvärdering på om hemmet är tillräckligt bra och på om jag kommer klara av att ta ansvar för Gustav när pappa gått bort. Jag är helt panikslagen och har fått världens städnojja. Tänk om de inte tycker det duger? Då kommer Gustav hamna på nåt boende och det bli inte bra. Jag är så rädd att nånting går på tok, jag vill verkligen inte att hela familjen ska försvinna åt alla håll och kanter. Men verkligheten kryper närmare nu, även om jag trodde att det skulle dröja ett litet tag till innan de kom för att undersöka den saken. På onsdag gäller det, så det är bara att hålla tummarna!

Dag 9: Can you make a promise?

Idag skulle pappa kommit hem men det blev inte så. Han är kvar på sjukhuset eftersom hans blodvärden var för dåliga. Jag är så trött på alla vändor till och från sjukhuset, men jag vet att det bara är att stå ut, så jag försöker uppehålla mig med saker att göra så mycket jag bara kan. Denna helgen blir det fest i Svalöv, Vogon och en tripp med Amanda till Orinoco.

Idag var det jätterörigt på jobbet, folk som inte kom och ungar som inte ville rida. Vi måste försöka lösa detta på något sätt för det funkar inte som det är nu. Hjälpte även till lite när Janne och Micke red, de har blivit fruktansvärt duktiga på bara fyra lektioner, det är inte så lätt att lära sig rida minsann!

Nu är dessutom mitt hår fint och nyfärgat i svart och lila, tack vare Sara som hjälpte mig med mitt svintohår ^^

För övrigt är jag kär i låten La Voix med Malena Ernman.

Dag 8: Sleepyhead

Sara hjälper mig färga håret.

Yay.

Dag 7: Warning! Brain overloaded

Idag var en sjukt stressad och förvirrad dag. Det började med att jag fick reda på att pappa skulle läggas in på sjukhuset ett par dagar igen, denna gången på grund av att han varit så trött de senaste dagarna att han knappt orkat sig upp ur sängen. Jag antar att det är bättre att ha honom på sjukhuset där de har lite koll på honom, men jag saknar honom här hemma.

Nåväl, för att få tankarna på annat håll åkte jag till stallet lite tidigare än jag brukar, eftersom det är där jag känner mig mer hemma än någon annanstans. I ren panik och fasa insåg jag nån halvtimme innan jag skulle åka att det var programridning idag, två gånger för min del dessutom, och jag kunde inte nåt av programmen! Det var till att skriva ut dem och sitta och panikplugga på bussen dit. Till följd av detta slarv råkade jag rida lite vilse när jag skulle rida det andra programmet, men det gjorde inte så mycket eftersom det ändå bara var träning idag.

Sedan bar det av till subway för mig, Rebecca, Amanda och Sara. Lite skitsnack och lite plansmideri till julshowen, hoppas det går i lås!

Dag 6: Hello darkness, my old friend

Äntligen en dag som kunde spenderas ensam. Sjukdomen tär på hela familjen, och jag vill mest sova bort det. Pappa har knappt orkat sig upp ur sängen idag han heller. Jag vill inte oroa folk, men ibland känns det bara så meningslöst att ta sig upp om dagarna. Jag vet att det inte gör någon nytta att stanna hemma och uggla, men ibland behöver man verkligen en sån dag för att komma ikapp med energin.

Jag är så fruktansvärt rädd när jag tänker på vad som kommer hända i framtiden. Jag är rädd att det kommer bli för mycket, att jag inte kommer orka. Jag har världens underbaraste vänner som försöker stötta så mycket de kan, men en del saker måste man reda ut på egen hand, och jag vet att det inte kommer bli lätt. Stundtals försöker jag stänga av mina känslor temporärt för att kunna släppa taget och slappna av. Ibland går det, ibland inte. Stressen av allt det här har rubbat mina sömnvanor igen. Antingen sover jag ingenting, ligger bara vaken och stirrar i taket, eller så sover jag länge och så hårt att ingenting kan väcka mig.

Jag har ingen som helst lust att ta tag i livet just nu, men ändå försöker jag. Egentligen har jag inte ens lust att se någon alls, för varje gång jag går ut blir det som att jag sätter på mig ett skal, ingenting når riktigt fram till mig, och ingenting jag verkligen tänker kommer ut. Ändå så känner jag mig bättre för ett litet tag när jag väl kommer ut. Igår trotsade jag och Rebecca höstrusket och red ut en liten sväng med Bizzie och Delajah. Frös gjorde jag och hästen tyckte allt var lite småläskigt, men när vi väl kom tillbaka till stallet fann jag mig rätt nöjd med dagen ändå.

Hösten är här och mörkret tar upp allt större del av dagen. Jag är lite kluven till det, för just nu känns det bara tungt att se en svart vägg utanför fönstret allt tidigare på dagen. Samtidigt så trivs jag aldrig så bra som när det är mörkt ute, och man kan krypa ihop med en bok och en monsterkopp med te.

I veckan hade jag tänkt fixa det sista på mitt rum, kasta ut lite saker, skura från golv till tak och möblera om. Tror det kan bli riktigt fint faktiskt.

Dag 4 & 5: Where did the time go?

Sitter här för mig själv och undrar vart helgen tog vägen. Igår hade jag stalltjänst i ruskvädret. Vi hade tur, det kom jättemånga från gruppen som skulle hjälpa till så vi blev klara med i princip allt redan till tio, så vi satt mest och fikade större delen av tiden.

Egentligen skulle jag och Sara ut på krogen på kvällen, men all sömnbrist och stalltjänst tog ut sin rätt. Jag skulle bara sova nån timme och ta mig igen efter stallet innan jag stack ut, men det slutade med att jag totaldäckade. Sov från fyra igår till typ nio nu imorse. Jag tror jag behövde sova lite.

Ska till stallet nu igen och ta hand om sjuklingarna och rida lite, sen ut till 4H och rida ut med Rebecca. Jag har egentligen ingen större lust, det är en av de där dagarna man egentligen vill vara hemma med ingen annan än sig själv. Det var längesen jag kände att jag inte hade nån lust att sticka till stallet, men det har varit en rätt körig vecka, särskilt nu i helgen då pappa varit jättetrött och inte orkat med nånting. Jag hoppas verkligen att han piggnar till snart igen.

Dag 3: Oh so tired

Idag var jag i stallet hela dagen och jobbade samt hjälpte till med massa andra saker. Jag, Sara, Rebecca och Lin red även på morgonen för Bertil, kändes nästan som gamla tider igen! Imorgon är det dags för stalltjänst och konvalecentvård, så det blir att sova tidigt ikväll.

Idag var pappa tröttare, efterverkningarna från cellgiftsbehandlingen var lite värre än igår. Har inte orkat göra så mycket, men satt uppe en liten stund med mig och Gustav i alla fall.

Dag 2: Watch your step

Idag fick vi hem pappa igen! Tydligen har röntgen visat nåt bra eftersom han inte blev inlagd lika länge som vi trodde. De har även börjat med cellgiftsbehandlingen nu. Han är väldigt mycket piggare nu än innan, även om diagnosen ändå är rätt grav. Han kan till och med skämta med oss nu, det hade han inte ork eller humör till innan. Plötsligt ser man saker ur ett lite annat perspektiv och minsta lilla förbättring gör en så glad att man studsar fram!

Idag var jag och Sara på LCR där vi jobbar med handikappridningen. Det var lika roligt som vanligt, bortsett från att en vän till mig var sur för att jag hade glömt bort hennes födelsedag, men jag har lite viktigare saker att tänka på just nu.

Ikväll ska jag och Sara äta pizza och dricka massa te, och imorrn bär det av till stallet igen för ridning och mer jobb!