Merry christmas... Or not.

Nu är det tidig julafton och om en timme eller så ska jag iväg för att tävla på stallet och ta hand om Don. Det verkar bli den enda riktiga ljuspunkten idag. Jag har av ren tradition (skapad av mig och Sara innan våra påskhoppningar) dygnat innan tävlingen. För att fördriva tiden håller jag på att göra köttbullar, mest bara för att bevisa för pappa att jag inte är helt oduglig.

Det är verkligen en deprimerande jul i år. Julen som normalt sett alltid varit min favorittid på året har i år verkligen ingen betydelse för mig. Trots att det är massa snö och riktigt vintrigt ute. Trots att det är pappas sista jul och man borde göra nåt verkligt speciellt av den.
Istället har vi nu ingen gran, ingen har handlat några julklappar och jag letar desperat efter den där känslan av julstämning som envist vägrar infinna sig.

Allt jag fått höra de senaste månaderna är gnäll. Jag är lat, jag duger inte nånting till, jag kommer aldrig klara mig på egen hand. Främst har detta kommit från min faster, men även från pappa och en del av mina så kallade vänner runtomkring. Fin uppbackning hörrni. Det är nog få som i min ålder måste ta itu med det jag har framför mig, men istället för uppmuntran får man bara höra allt man gjorde fel. Jag vill inte mer.

Jag vill inte ha en faster som berättar för alla som orkar lyssna att jag är en lat odugling och att hennes barn aaaaaldrig varit sådana. Nej, men så hade de heller inte mina problem, varken då eller nu i vuxen ålder. Faster behöver inte berätta om allt jag borde göra för att säkra min framtid, för jag vet mycket väl vad som krävs av mig, men jag vill gärna hinna med mitt eget liv också. Lätt för henne att veta precis allt när hon är antik själv och har mer än halva sitt liv bakom sig. Just nu vill jag inte veta av henne. Just nu vill jag inte veta av verkligheten. Just nu vill jag bara vara jag i all min enkelhet. Inte någon superhjälte som ska klara av en börda som egentligen känns för tung och för stor för att orka släpa på.

Godmorgon.

Tired as hell

Den gångna veckan har varit en jobbig en. I onsdags åkte jag till Kalmar med min faster för att hälsa på farmor. Först kände hon inte ens igen mig, men allt eftersom så började hon komma igång mer och mer. När vi åkte på fredag morgon var hon precis som jag mindes henne. Det gjorde så ont att åka, för jag tyckte att faster bara gnällt på henne hela tiden och varit aggressiv om precis allt de talade om. Farmor var mycket mer öppen och pratsam när det bara var hon och jag. Sista kvällen innan vi åkte grät jag mig till sömns, för jag vet inte om detta var sista gången jag kommer se henne. Och besvikelsen i hennes ögon när hon fick veta att vi inte kunde stanna längre än två nätter gör fortfarande ont i mig, hon blev så glad för sällskapet.

Pappa kommer inte att leva hela nästa år, så mycket är tyvärr bara att konstatera och farmor lever kanske inte heller så länge till. Det känns som att allt bara faller sönder runt omkring mig och dagarna är numer bara ett svart hål. Detta blir min sista jul med pappa, jag önskar bara att jag haft körkort och bil så det kunnat bli sista julen med farmor också... Jag saknar henne så.

När jag kom hem i fredags efter Kalmar åkte jag ut till Dalby för att äta julbord med Sara och hennes familj. Trots att jag var lite off var det trevligt och jag fick annat att tänka på för en stund. I lördags var vi hemma hos mig och bakade lussekatter och gick på bio. Vi såg Luftslottet som sprängdes med Jessica och Rebecca.

Som alltid så var det luciashow på stallet på söndagen, och den var fartfylld i vanlig ordning, fast det var lite dålig fart på publiken tyckte vi. Sanna, Julias mamma, berättade även att på hennes tid så brukade Bertil rida ungersk post på hästarna på lcr, och hon trodde att Krister Lindh som fotograferar för svenska ridsportförbundet kanske hade några bilder kvar då han hade bott här i några år och varit mycket på LCR. Jag måste nästan skicka iväg ett mejl och fråga.

Idag så har jag varit och skrivit in mig för att börja plugga igen. 450 poäng i helstudier för att få godkänt betyg. Jag kommer plugga på distans i femveckors-intervaller och kommer börja redan om en vecka med italienskan. Berättade detta för pappa som tyckte det var skönt att åtminstone det var avklarat så jag har nån form av inkomst till våren.

Senare i veckan väntar ett möte med socialförvaltningen, det ska bli intressant att se vad det handlar om. Imorrn måste jag även in till tingsrätten för att lämna in mitt yttrande. Det känns som att jag blivit lite inkastad i vuxenvärlden och allting bara snurrar. Hoppas att det inte tar alltför lång tid att anpassa sig för jag vet inte hur länge jag kommer orka med detta på det sättet det är nu. Jag vet bara inte.

Wtf?

Idag var en ganska soft dag, fikade med Sara efter hennes tenta, sen medan hon gav blod passade jag på att åka upp till stallet och fixa lite med Don för dagen. Jag har börjat fästa mig lite vid det stora åbäket faktiskt, imorrn ska jag dessutom rida honom för Andrea... Huga, det kommer bli intressant.
Efter det tyckte jag och Sara att det var dags för att åka hem till mig där lite allmänt skitsnack och eventuellt lussebak väntade. Bakandet blev det inte mycket av med, men vi hade det trevligt ändå.

Fick för övrigt ett väldigt intressant brev på posten från tingsrätten. Självklart undrar jag vad i helvete som pågår nu och river upp det. Det innehöll en massa papper om handlingarna i rätten för att ordna en förordnare för mamma. Tydligen måste jag skriva ett yttrande om allt detta och lämna in med dubbla kopior till rätten senast 18 december, annars läggs ärendet ner. Det väldigt underliga i det hela är att mamma redan skrivit på att hon går med på det, så varför ska jag skriva ett yttrande då? Jag har inte ens en aning om vad det är för yttrande de vill ha. Det är vid sådana här tillfällen jag önskar att man var lite mer hemma på juridik än vad jag är, men jag får väl ringa vår advokat imorrn och se vad jag ska göra med det.

Ska i veckan även åka med faster upp till Kalmar för att hälsa på farmor, vilket ska bli skoj. Det var så längesedan jag såg henne sist, och efter vad jag hört har hon förändrats en del... Åldern verkar ha börjat ta ut sin rätt på henne enligt faster och pappa. Jag vill i vilket fall som se henne nu, för jag saknar henne och ångrar att jag inte följde med upp nu sista gången innan pappa blev sjuk... Men hur skulle jag kunna veta att det skulle gå så illa?

Ah well, Kalmar först och sen är det lusseshow på stallet på söndag. Det ska bli kul, som det alltid brukar vara. Det ska vara fart och fläkt! Få komma med en uppdatering när jag landat i Lund igen, har inget internet i Kalmar, men min lilla dator åker såklart med ändå!

Workings of a twisted mind

Tuppen gal
Dagen gryr

Överallt runt omkring mig
(fastän mörkret är djupt)
växer dagen

Kanske ser jag inte ljuset
men det finns där
Mörkret har sipprat in
i min själ
Jag är döende

Sakta... Sakta...
återföds jag
Fast jag inte ser ljuset ännu

Tuppen gal
Den nya dagen gryr

Överallt runtomkring mig
växer ljuset

Yaaaaaaawn!

Det är mitt i natten och jag sitter vaken med The Satanic Bible som sällskap. Pappa får dropp med nån konstig apparat så jag har ett tiotimmarsskift där jag måste hålla mig vaken och se till så den funkar ordentligt.. Klockan är nu snart fyra och vi satte i droppet runt nio så vid sju på morgonen när normalt folk går upp för att ta sig till skola och jobb får jag äntligen sova!

Inte för att jag har nåt emot att vara uppe och vara "pappavakt" under natten, det är ju ändå den tiden på dygnet då jag trivs bäst ^^ Faktiskt väldigt mysigt att sitta med min monsterkopp fylld av te invirad i min morgonrock och nergosad i en av våra fåtöljer med en god bok.

Åh, just det. Jag var nyss inne och tittade till honom och han var helt klarvaken och kinkig över att klockan inte var mer än tjugo i fyra. Tydligen har han blivit så van vid att jag är uppe och för lite oväsen om nätterna att han inte kunde sova när det var helt tyst. Inatt har jag ju inget ljud på datorn för jag måste ju höra om apparaten börjar pipa. Så nu sitter jag med lite bakgrundsljud från pappas tv som han satte på så han kunde sova. Ibland är min kära far lite lustig av sig ^_^

Godnatt och snart godmorgon på er!

Whatever doesn't kill you is going to leave a scar

Can't you see me falling an endless fall?
Can't you hear me calling a neverending call?
Can't you see me bleeding? I'm losing control.
Can't you see me dying? I'm dying alone.

Det var ett tag sen jag skrev, det har bara inte funnits tid eller ork att bry sig om det för tillfället. Men nu har saker börjat reda upp sig lite, tror jag i alla fall. Mamma har dock fått tokspatt och vägrar släppa ifrån sig lägenheten så häromdagen rymde hon från psyket och stalkade vår dörr i typ en timme. På ett sätt var det lite skönt att pappa var på sjukhuset för cellgiftsbehandling då, annars hade det nog blivit lite mycket.

I måndags tog jag vaccinet mot grisarna efter att stått en timme i kö på vårdcentralen. Mindre kul och dessutom fick jag rätt ont i armen efteråt. Folk verkar få rätt mycket biverkningar av det, är glad att det inte var värre för mig.

Åh, och nu har läkarna bestämt sig för att pappa ska få behandlingen hemma istället så han slipper fara så mycket fram och tillbaka när han fortfarande är såpass svag. Så nu kommer vi ha massa folk springandes fram och tillbaka här, jag som inte ens lärt mig namnen på de nissarna som kommer på besök nu... Suck. Nåja, det är nog trevligare för pappa såhär i alla fall.

Over and out.

Dag 10: Time to panic!

Tidigt imorse kom pappa hem med väldigt stressande nyheter. På onsdag kommer några nissar från sjukhuset hem till oss för att gå husesyn och göra en utvärdering på om hemmet är tillräckligt bra och på om jag kommer klara av att ta ansvar för Gustav när pappa gått bort. Jag är helt panikslagen och har fått världens städnojja. Tänk om de inte tycker det duger? Då kommer Gustav hamna på nåt boende och det bli inte bra. Jag är så rädd att nånting går på tok, jag vill verkligen inte att hela familjen ska försvinna åt alla håll och kanter. Men verkligheten kryper närmare nu, även om jag trodde att det skulle dröja ett litet tag till innan de kom för att undersöka den saken. På onsdag gäller det, så det är bara att hålla tummarna!

Dag 9: Can you make a promise?

Idag skulle pappa kommit hem men det blev inte så. Han är kvar på sjukhuset eftersom hans blodvärden var för dåliga. Jag är så trött på alla vändor till och från sjukhuset, men jag vet att det bara är att stå ut, så jag försöker uppehålla mig med saker att göra så mycket jag bara kan. Denna helgen blir det fest i Svalöv, Vogon och en tripp med Amanda till Orinoco.

Idag var det jätterörigt på jobbet, folk som inte kom och ungar som inte ville rida. Vi måste försöka lösa detta på något sätt för det funkar inte som det är nu. Hjälpte även till lite när Janne och Micke red, de har blivit fruktansvärt duktiga på bara fyra lektioner, det är inte så lätt att lära sig rida minsann!

Nu är dessutom mitt hår fint och nyfärgat i svart och lila, tack vare Sara som hjälpte mig med mitt svintohår ^^

För övrigt är jag kär i låten La Voix med Malena Ernman.

Dag 8: Sleepyhead

Sara hjälper mig färga håret.

Yay.

Dag 7: Warning! Brain overloaded

Idag var en sjukt stressad och förvirrad dag. Det började med att jag fick reda på att pappa skulle läggas in på sjukhuset ett par dagar igen, denna gången på grund av att han varit så trött de senaste dagarna att han knappt orkat sig upp ur sängen. Jag antar att det är bättre att ha honom på sjukhuset där de har lite koll på honom, men jag saknar honom här hemma.

Nåväl, för att få tankarna på annat håll åkte jag till stallet lite tidigare än jag brukar, eftersom det är där jag känner mig mer hemma än någon annanstans. I ren panik och fasa insåg jag nån halvtimme innan jag skulle åka att det var programridning idag, två gånger för min del dessutom, och jag kunde inte nåt av programmen! Det var till att skriva ut dem och sitta och panikplugga på bussen dit. Till följd av detta slarv råkade jag rida lite vilse när jag skulle rida det andra programmet, men det gjorde inte så mycket eftersom det ändå bara var träning idag.

Sedan bar det av till subway för mig, Rebecca, Amanda och Sara. Lite skitsnack och lite plansmideri till julshowen, hoppas det går i lås!

Dag 6: Hello darkness, my old friend

Äntligen en dag som kunde spenderas ensam. Sjukdomen tär på hela familjen, och jag vill mest sova bort det. Pappa har knappt orkat sig upp ur sängen idag han heller. Jag vill inte oroa folk, men ibland känns det bara så meningslöst att ta sig upp om dagarna. Jag vet att det inte gör någon nytta att stanna hemma och uggla, men ibland behöver man verkligen en sån dag för att komma ikapp med energin.

Jag är så fruktansvärt rädd när jag tänker på vad som kommer hända i framtiden. Jag är rädd att det kommer bli för mycket, att jag inte kommer orka. Jag har världens underbaraste vänner som försöker stötta så mycket de kan, men en del saker måste man reda ut på egen hand, och jag vet att det inte kommer bli lätt. Stundtals försöker jag stänga av mina känslor temporärt för att kunna släppa taget och slappna av. Ibland går det, ibland inte. Stressen av allt det här har rubbat mina sömnvanor igen. Antingen sover jag ingenting, ligger bara vaken och stirrar i taket, eller så sover jag länge och så hårt att ingenting kan väcka mig.

Jag har ingen som helst lust att ta tag i livet just nu, men ändå försöker jag. Egentligen har jag inte ens lust att se någon alls, för varje gång jag går ut blir det som att jag sätter på mig ett skal, ingenting når riktigt fram till mig, och ingenting jag verkligen tänker kommer ut. Ändå så känner jag mig bättre för ett litet tag när jag väl kommer ut. Igår trotsade jag och Rebecca höstrusket och red ut en liten sväng med Bizzie och Delajah. Frös gjorde jag och hästen tyckte allt var lite småläskigt, men när vi väl kom tillbaka till stallet fann jag mig rätt nöjd med dagen ändå.

Hösten är här och mörkret tar upp allt större del av dagen. Jag är lite kluven till det, för just nu känns det bara tungt att se en svart vägg utanför fönstret allt tidigare på dagen. Samtidigt så trivs jag aldrig så bra som när det är mörkt ute, och man kan krypa ihop med en bok och en monsterkopp med te.

I veckan hade jag tänkt fixa det sista på mitt rum, kasta ut lite saker, skura från golv till tak och möblera om. Tror det kan bli riktigt fint faktiskt.

Dag 4 & 5: Where did the time go?

Sitter här för mig själv och undrar vart helgen tog vägen. Igår hade jag stalltjänst i ruskvädret. Vi hade tur, det kom jättemånga från gruppen som skulle hjälpa till så vi blev klara med i princip allt redan till tio, så vi satt mest och fikade större delen av tiden.

Egentligen skulle jag och Sara ut på krogen på kvällen, men all sömnbrist och stalltjänst tog ut sin rätt. Jag skulle bara sova nån timme och ta mig igen efter stallet innan jag stack ut, men det slutade med att jag totaldäckade. Sov från fyra igår till typ nio nu imorse. Jag tror jag behövde sova lite.

Ska till stallet nu igen och ta hand om sjuklingarna och rida lite, sen ut till 4H och rida ut med Rebecca. Jag har egentligen ingen större lust, det är en av de där dagarna man egentligen vill vara hemma med ingen annan än sig själv. Det var längesen jag kände att jag inte hade nån lust att sticka till stallet, men det har varit en rätt körig vecka, särskilt nu i helgen då pappa varit jättetrött och inte orkat med nånting. Jag hoppas verkligen att han piggnar till snart igen.

Dag 3: Oh so tired

Idag var jag i stallet hela dagen och jobbade samt hjälpte till med massa andra saker. Jag, Sara, Rebecca och Lin red även på morgonen för Bertil, kändes nästan som gamla tider igen! Imorgon är det dags för stalltjänst och konvalecentvård, så det blir att sova tidigt ikväll.

Idag var pappa tröttare, efterverkningarna från cellgiftsbehandlingen var lite värre än igår. Har inte orkat göra så mycket, men satt uppe en liten stund med mig och Gustav i alla fall.

Dag 2: Watch your step

Idag fick vi hem pappa igen! Tydligen har röntgen visat nåt bra eftersom han inte blev inlagd lika länge som vi trodde. De har även börjat med cellgiftsbehandlingen nu. Han är väldigt mycket piggare nu än innan, även om diagnosen ändå är rätt grav. Han kan till och med skämta med oss nu, det hade han inte ork eller humör till innan. Plötsligt ser man saker ur ett lite annat perspektiv och minsta lilla förbättring gör en så glad att man studsar fram!

Idag var jag och Sara på LCR där vi jobbar med handikappridningen. Det var lika roligt som vanligt, bortsett från att en vän till mig var sur för att jag hade glömt bort hennes födelsedag, men jag har lite viktigare saker att tänka på just nu.

Ikväll ska jag och Sara äta pizza och dricka massa te, och imorrn bär det av till stallet igen för ridning och mer jobb!

Dag 1: No more happily ever after

Den här bloggen är till mycket för min egen del, så att jag så småningom kan se tillbaka på det jag skrivit och inse att livet rullar på no matter what. Det kommer bli min lilla fristad, där jag kan skriva om mitt sista år med pappa, och vad vi tog oss igenom.

Igår fick vi det beskedet jag hoppades att jag skulle slippa uppleva än på många år. Pappa är döende. Han har cancer, såpass allvarlig att läkarna gav honom max ett år, kanske inte ens det.

Hela min värld har stannat och det känns som att jag lever i nån bisarr mardröm, sånt händer bara inte, inte mig, inte när vi redan gått igenom så mycket. Sara sover i rummet intill och tur är väl det för annars hade hon väl inte fått nån sömn. Jag sitter vaken och kan inte sluta gråta, tårarna bränner floder nerför mina kinder. Jag kan inte andas, luften flyr från mig och paniken växer. Bröstet gör så ont att jag numera vet hur ett krossat hjärta måste kännas. Jag tror aldrig att jag förr känt en smärta så stark, som att jag först nu inser vad riktig sorg är.
Minnena far genom huvudet snabbare än vad jag hinner med och jag saknar honom redan. Jag fasar för den dagen han försvinner helt från oss, för vad ska jag göra då? Jag vet inte om jag har orken att ta mig igenom allt det här och hur ska jag orka ta hand om min bror om jag inte vet hur jag ska orka ta hand om mig själv? Jag vill bara vakna och kunna inse att det bara var en ond dröm, jag skulle ta tillbaka mamma om det bara kunde göra pappa frisk igen. Jag skulle göra vad som helst om jag bara slapp förlora honom också.

Jag vill inte behöva sakna dig pappa. Jag vill att det ska vara du, jag och Gustav ute och fiskar i Böta i många år till. Jag vill att vår planerade resa till Rom ska bli av, staden som du alltid velat se. Jag vill att du ska vara där på Gustavs student som du var på min. Jag vill tillbringa fler somrar i Kalmar när du envist står och grillar med ett paraply över huvudet i trots mot spöregnet som vräker ner.
Det är så många saker jag vill göra med dig, men jag vet att jag aldrig kommer få uppleva, och saker vi gjort som jag kommer sakna något så fruktansvärt.

Just nu har jag och Gustav Sara boende hos oss. Jag kan inte låta bli att tänka på vilken tur vi har som har henne här. Gustav ser det som att han har fått en storasyster till och jag har en klippa att luta mig på. När jag känner det som att jag inte orkar ta ett steg till, att dagen inte är värd att stiga upp ur sängen för, så ger hon mig en anledning. Hon ser till att jag hela tiden har nåt att göra, nåt att tänka på, för så fort jag är för mig själv riskerar jag ett nytt sammanbrott. Hon var där när jag fick beskedet av faster och så fort hon hörde det erbjöd hon sig att stanna här under veckan med mig och Gustav. Jag vet inte riktigt hur bra det hade varit för oss att stanna hemma ensamma just nu. Jag är fruktansvärt tacksam över att hon är här nu, det gör dagarna lite lättare att ta sig igenom.