Where do we go from here?

R.I.P.
Jan-Erik Toppqvist
11/5/1952 - 3/1/2010

Det knappa året vi hoppades att få varade i tre månader och fem dagar från det domen föll. Ynka 97 dagar fick vi tillsammans efter det att vi fått beskedet. Efter det att jag startade denna bloggen. Jag sitter här framför datorn fångad i nån slags bisarr mardröm som jag inte kan komma ur.

Min faster gav mig skjuts till hospis efter att de ringt och informerat mig om att pappa hade gått bort. De hade städat lite i hans rum, och gjort honom lite fin eftersom jag skulle komma. När jag kom in i rummet var ögonen halvslutna och munnen öppen då han fortfarande var i full likstelhet. Han såg ut som en vaxdocka och jag kunde inte för mitt liv förstå att det faktiskt var min pappa, min kära pappa som låg där framför mig, så tunn och olik sitt forna jag. Jag satt hos honom, pratade med honom så gått jag kunde då jag inte kunde sluta gråta, och jag hoppas, trots att jag inte riktigt tror på en eftervärld eller själar, jag hoppas att han hörde mig, var han är var.

I två timmar satt jag vid honom. Jag kunde bara inte förmå mig att gå, kunde inte få benen att röra sig bort från det som antagligen var sista gången jag såg honom. När jag väl reste mig, efter att ha öst ur mig allt jag kunde komma på att prata om, allt och inget alls, så hade likstelheten börjat släppa. Min sista blick av honom var ändå avslappnad, han såg ut som att han bara låg och vilade lite som vilken annan dag som helst, han såg så fridfull ut.

Jag hoppas, och tror, att han inte kände någon smärta när han gick bort. Tidigare på dagen hade han glidit in i en slags koma som han sen aldrig kom ur, han somnade bara. Jag tror inte på nåt speciellt liv efter döden, men jag hoppas att vad som än händer, vart man än tar vägen så har han det bra där han är.

Farväl, min älskade pappa.