Living in the wreckage of what used to be

Dagarna flyter på och jag tycker bara det blir värre. Jag har tänkt så väldigt mycket på dig den senaste tiden, mycket mer än vanligt och jag vet inte varför. Det är som att jag helt plötsligt i varje liten del av min vardag blir påmind om nånting som hade med dig att göra, eller nåt vi brukade hitta på, och det är tufft. Det är jobbigt på ett sätt det inte varit tidigare, som att det är först nu jag verkligen börjat inse att du faktiskt inte kommer tillbaka. Den vetskapen gör ont, fruktansvärt ont. Och ändå har jag vetat det i flera månader, men det är nu mer än någonsin som det känns som att hjärtat aldrig kommer att lappas ihop helt igen, att det stora hålet du lämnade efter dig alltid kommer vara där.

I tisdags var det din födelsedag. Du skulle blivit 58 år i år. Det är ju ingen ålder längre trots att jag alltid skojade med dig om att du var gammal gubbe. Ändå finns du inte längre. Jag ville fira dig på nåt sätt, så efter jag hjälpt Ayla i stallet cyklade jag och Amanda upp till Willys och köpte en schwarzwaldtårta som vi åt med Sara och Charlotte. Jag tyckte det var passande att äta din favorittårta när det trots allt var du som skulle fyllt år.

Jag som var så rädd att jag skulle glömma bort dig har märkt att minnena dyker upp oftare, klarare den senaste veckan eller så, som om det vore igår de skedde. Jag minns helt plötsligt så tydligt ibland att jag nästan kan se det utspela sig rakt framför mig. Som till exempel förra fredagen. Jag var ute och gick på kvällen, den kvällsrundan du och jag brukade ta med Flickan. Helt plötsligt kan jag nästan svära på att jag ser er två framför mig, Flickan som springer omkring på gräset och nosar runt medan du suckande står i andra änden av kopplet och tycker att hon kan skynda sig. Du var rakt framför mig, du vände dig om och tittade mot mig men såg rakt igenom mig. Jag trodde nästan att om jag sträckte fram handen skulle jag kunna röra vid dig. Men sen försvann ni båda två och jag fann att jag var där ensam trots allt.

Det är så vansinnigt kallt nu, trots att det är maj. Jag kan nästan höra dig klaga på vädret de dagar då det verkligen är uselt. Det får mig att småle lite, du kunde vara så himla bitter ibland. Nästa helg är det lundakarnevalen. Jag minns förra gången det var, du och jag var och tittade på tåget eftersom varken mamma eller Gustav brydde sig. Jag tror du saknade studenttiden när du såg det, jag fick höra en massa historier av dig då, från tiden när du hade varit student. Så mycket minnen som flutit upp på sistone, jag vet inte om jag har någon större lust att engagera mig särskilt mycket trots att det är festivalhelg. Jag känner inte lusten att umgås med massa människor, men varje gång den känslan kryper fram tänker jag bara på de gånger du nästan sparkade ut mig ur huset för att gå till nån fest, du tyckte aldrig att jag skulle vara hemma och deppa, oavsett anledning.

Jag saknar dig verkligen på tok för mycket för att det ska vara nyttigt. Snälla kom tillbaka.

The sadness that we face

Vissa dagar är svårare än andra. Vissa dagar känner jag mig för liten för att vara vuxen. Vissa dagar behöver jag ditt stöd så oerhört mycket. Idag var en sån dag. Det var egentligen inget särskilt med idag, men jag vaknade upp så trött och med en fruktansvärd tomhetskänsla som jag inte kunde placera. Jag har gått runt som i ett töcken här hemma och mestadels varit instängd på mitt rum, jag klarade inte av att umgås med någon, klarade inte av att äta något eller ens säga mer än någon enstaka mening till Gustav.

Jag trodde att det börjat bli bättre. Jag trodde att jag började hitta den fasta marken igen efter att du lämnade oss så hastigt. Jag hade fel. Fick syn på en bild av dig och plötsligt var jag tillbaka exakt där jag var den hemska natten då jag satt timtals vid din sida, inte ens en timme efter att du gått bort. Tårarna vill inte sluta rinna och jag vill bara slita hjärtat ur kroppen för det gör så ont. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen längre. Ibland önskar jag bara att allt skulle ta slut, att jag skulle kunna få somna och aldrig vakna igen. Att jag skulle kunna få drömma mig bort till tiden då vi var en familj och stanna där, för verkligheten är för hård, för skarp. Som vassa snäckskal på bottnen av havet, skär in i fötterna och man kan inte längre gå framåt.

I sommar ska vi till Spanien. Jag, Sara och Gustav. Den nya "familjen" vi skapat. Ett par av våra vänner kanske följer med också, vi får se. Jag undrar så hur det kommer bli att vara där, gå på de ställena vi brukade gå till, sitta på terassen och dricka kall öl, och tänka på dig. Sist vi var där. Du och jag brukade gå till strandbaren vid lunch för att äta espetos. Det var alltid bara du och jag. Jag har lovat mig själv att jag ska göra det igen i sommar, själv. Kanske kommer det kännas som att du är där ändå i så fall. Jag hoppas det. Kanske kommer det kännas som att du sitter där i stolen mitt emot mig, som alltid förr. Och saknade kommer komma närmre än någonsin, men det kommer vara värt det.

Det är ibland de små minnena som gör saknaden av dig så mycket större. Dina steg i trapphuset när du kom hem från jobbet. Den luriga minen du alltid fick när du hittat på nåt bus eller levererat en eller annan glirning, i gott mod. Jag är så rädd att jag ska glömma alla dessa sakerna med tiden, att när det gått tillräckligt lång tid så kommer jag inte längre sakna dig, behöva dig. För just nu, trots att saknaden hänger som ett mörkt moln över mig, trots att tårarna inte slutar falla, så är det nu som jag minns dig som tydligast. Det är när jag vågar minnas dig som all min styrka bryts ner och jag känner mig som att jag är tio år gammal igen och bara vill ligga i en varm famn och bli tröstad.

Tro det eller ej pappa, men jag har hittat en famn jag känner mig trygg i nu. Jag tror du hade gillat honom. Men ibland räcker inte det, även om det räcker långt. Ibland är det bara din som hade dugt, för jag vill inte så ensam än. Jag vill ha någon att känna tryggheten och lugnet hos när resten av världen är stormig. Jag vill kunna vara barn i en förälders famn.

Even though I shut the tears deep within, they remember you still.