Living in the wreckage of what used to be

Dagarna flyter på och jag tycker bara det blir värre. Jag har tänkt så väldigt mycket på dig den senaste tiden, mycket mer än vanligt och jag vet inte varför. Det är som att jag helt plötsligt i varje liten del av min vardag blir påmind om nånting som hade med dig att göra, eller nåt vi brukade hitta på, och det är tufft. Det är jobbigt på ett sätt det inte varit tidigare, som att det är först nu jag verkligen börjat inse att du faktiskt inte kommer tillbaka. Den vetskapen gör ont, fruktansvärt ont. Och ändå har jag vetat det i flera månader, men det är nu mer än någonsin som det känns som att hjärtat aldrig kommer att lappas ihop helt igen, att det stora hålet du lämnade efter dig alltid kommer vara där.

I tisdags var det din födelsedag. Du skulle blivit 58 år i år. Det är ju ingen ålder längre trots att jag alltid skojade med dig om att du var gammal gubbe. Ändå finns du inte längre. Jag ville fira dig på nåt sätt, så efter jag hjälpt Ayla i stallet cyklade jag och Amanda upp till Willys och köpte en schwarzwaldtårta som vi åt med Sara och Charlotte. Jag tyckte det var passande att äta din favorittårta när det trots allt var du som skulle fyllt år.

Jag som var så rädd att jag skulle glömma bort dig har märkt att minnena dyker upp oftare, klarare den senaste veckan eller så, som om det vore igår de skedde. Jag minns helt plötsligt så tydligt ibland att jag nästan kan se det utspela sig rakt framför mig. Som till exempel förra fredagen. Jag var ute och gick på kvällen, den kvällsrundan du och jag brukade ta med Flickan. Helt plötsligt kan jag nästan svära på att jag ser er två framför mig, Flickan som springer omkring på gräset och nosar runt medan du suckande står i andra änden av kopplet och tycker att hon kan skynda sig. Du var rakt framför mig, du vände dig om och tittade mot mig men såg rakt igenom mig. Jag trodde nästan att om jag sträckte fram handen skulle jag kunna röra vid dig. Men sen försvann ni båda två och jag fann att jag var där ensam trots allt.

Det är så vansinnigt kallt nu, trots att det är maj. Jag kan nästan höra dig klaga på vädret de dagar då det verkligen är uselt. Det får mig att småle lite, du kunde vara så himla bitter ibland. Nästa helg är det lundakarnevalen. Jag minns förra gången det var, du och jag var och tittade på tåget eftersom varken mamma eller Gustav brydde sig. Jag tror du saknade studenttiden när du såg det, jag fick höra en massa historier av dig då, från tiden när du hade varit student. Så mycket minnen som flutit upp på sistone, jag vet inte om jag har någon större lust att engagera mig särskilt mycket trots att det är festivalhelg. Jag känner inte lusten att umgås med massa människor, men varje gång den känslan kryper fram tänker jag bara på de gånger du nästan sparkade ut mig ur huset för att gå till nån fest, du tyckte aldrig att jag skulle vara hemma och deppa, oavsett anledning.

Jag saknar dig verkligen på tok för mycket för att det ska vara nyttigt. Snälla kom tillbaka.