The sadness that we face

Vissa dagar är svårare än andra. Vissa dagar känner jag mig för liten för att vara vuxen. Vissa dagar behöver jag ditt stöd så oerhört mycket. Idag var en sån dag. Det var egentligen inget särskilt med idag, men jag vaknade upp så trött och med en fruktansvärd tomhetskänsla som jag inte kunde placera. Jag har gått runt som i ett töcken här hemma och mestadels varit instängd på mitt rum, jag klarade inte av att umgås med någon, klarade inte av att äta något eller ens säga mer än någon enstaka mening till Gustav.

Jag trodde att det börjat bli bättre. Jag trodde att jag började hitta den fasta marken igen efter att du lämnade oss så hastigt. Jag hade fel. Fick syn på en bild av dig och plötsligt var jag tillbaka exakt där jag var den hemska natten då jag satt timtals vid din sida, inte ens en timme efter att du gått bort. Tårarna vill inte sluta rinna och jag vill bara slita hjärtat ur kroppen för det gör så ont. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen längre. Ibland önskar jag bara att allt skulle ta slut, att jag skulle kunna få somna och aldrig vakna igen. Att jag skulle kunna få drömma mig bort till tiden då vi var en familj och stanna där, för verkligheten är för hård, för skarp. Som vassa snäckskal på bottnen av havet, skär in i fötterna och man kan inte längre gå framåt.

I sommar ska vi till Spanien. Jag, Sara och Gustav. Den nya "familjen" vi skapat. Ett par av våra vänner kanske följer med också, vi får se. Jag undrar så hur det kommer bli att vara där, gå på de ställena vi brukade gå till, sitta på terassen och dricka kall öl, och tänka på dig. Sist vi var där. Du och jag brukade gå till strandbaren vid lunch för att äta espetos. Det var alltid bara du och jag. Jag har lovat mig själv att jag ska göra det igen i sommar, själv. Kanske kommer det kännas som att du är där ändå i så fall. Jag hoppas det. Kanske kommer det kännas som att du sitter där i stolen mitt emot mig, som alltid förr. Och saknade kommer komma närmre än någonsin, men det kommer vara värt det.

Det är ibland de små minnena som gör saknaden av dig så mycket större. Dina steg i trapphuset när du kom hem från jobbet. Den luriga minen du alltid fick när du hittat på nåt bus eller levererat en eller annan glirning, i gott mod. Jag är så rädd att jag ska glömma alla dessa sakerna med tiden, att när det gått tillräckligt lång tid så kommer jag inte längre sakna dig, behöva dig. För just nu, trots att saknaden hänger som ett mörkt moln över mig, trots att tårarna inte slutar falla, så är det nu som jag minns dig som tydligast. Det är när jag vågar minnas dig som all min styrka bryts ner och jag känner mig som att jag är tio år gammal igen och bara vill ligga i en varm famn och bli tröstad.

Tro det eller ej pappa, men jag har hittat en famn jag känner mig trygg i nu. Jag tror du hade gillat honom. Men ibland räcker inte det, även om det räcker långt. Ibland är det bara din som hade dugt, för jag vill inte så ensam än. Jag vill ha någon att känna tryggheten och lugnet hos när resten av världen är stormig. Jag vill kunna vara barn i en förälders famn.

Even though I shut the tears deep within, they remember you still.