Spinning around in an endless circle

Hej pappa. Det var ett tag sen jag kände behovet av att skriva till dig, prata med dig. Allt har flutit på under sommaren, ganska mycket som har hänt, for better or for worse. Jag har mått bättre än på länge dessa sommarmånaderna, men nu kommer mörkret och kylan igen, för det är redan första september. Den tredje juli gick jag för första gången ut till din grav. Jag tog med Gustav. Sedan dess har jag inte vågat gå dit igen, trots att jag känner att jag kanske borde. Smärtan kom så nära igen, jag vill inte ha den hos mig så jag försöker undvika både den och dig. Jag saknar dig så.

Hade en dröm härom natten om farmor. Om hur hon skulle gå på en sista promenad innan hon lämnade huset. Karlsson följde med henne. När de kom tillbaka skulle hon bara sätta sig en liten stund och vila innan hon åkte. Hon berättade hur mycket hon älskade oss allihopa och hur stolt hon var, sedan somnade både hon och Karlsson in, sittandes där i stolen. Jag vaknade i tårar och panik för jag kunde inte andas, jag hade ingen plats i bröstet för luften som ville in. Det var då jag återigen kände av sorgen och saknaden något så enormt att jag bara ville lägga mig ner och gråta ut mina ögon ur sina hålor. Saknar farmor, saknar Karlsson och Flickan, alla somrar i Böta, alla jular i Kalmar. Framförallt saknar jag dig. Jag saknar dig något så oerhört att det inte går att beskriva. Kommer det någonsin gå över?

I somras fick jag och Sara även hem en häst. En hingst som ägs av en av Saras bekanta, men vi har den på foder. Han är en väldigt trevlig individ som stundtals driver mig till vansinne på grund av allt sitt testosteron. Vi fick hem honom i början av juli, och det har varit väldigt trevliga månader. Just nu har jag inte ork till nånting dock. Jag känner av mer och mer att jag behöver de där resorna till Kalmar, där vi hade varandra, men där jag kunde vara ensam från allt annat. Och just nu vill jag vara ensam. Men jag kan inte. Jag delar lägenheten med två andra och utrymmet börjar bli för trångt. Jag får inte ro. Jag önskar att Gustav var vuxen och att bodelningen var över, för då hade jag kunnat sälja min del av lägenheten och bosätta mig nån annanstans, nånstans själv. För som det är nu verkar jag gå alla och envar på nerverna för att jag mår dåligt. För att jag inte berättar att jag mår dåligt. För att varje gång jag berättar det får jag bara en skrapa och en kommentar i stil med "du får ta dig i kragen" istället för att bara låta mig må dåligt och vara osocial ett tag.

Jag försöker göra så gott jag kan, men det räcker tydligen inte för någon. Alla ber bara om mer, jag vill inte, kan inte, orkar inte. Jag vill kunna vara för mig själv, jag vill kunna känna att jag har ansvaret över bara mig och ingen annan, ingen bror, ingen häst, ingenting. Inget utom mig. Jag vill kunna slänga mig i någons famn och bara kunna gråta ut, ha någon som jag kan visa mitt innersta för. Jag är så trött på allt, trött i sinnet. Jag vill bara ha någon som faktiskt lyssnar. Lyssnar på den jag är, inte den de vill att jag är. Men jag har ingen. Ingen alls. Det börjar bli mer och mer uppenbart.

Jag kommer nog och hälsar på dig i veckan. Sätter mig utanför din dörr, och kommer nog stanna där ett tag om vädret är fint. Kanske läser lite för dig, det var ju trots allt du som öppnade böckernas värld för mig. Jag tror det hade varit trevligt.

Vi ses snart, pappa. Jag älskar dig. Kram