Merry christmas... Or not.

Nu är det tidig julafton och om en timme eller så ska jag iväg för att tävla på stallet och ta hand om Don. Det verkar bli den enda riktiga ljuspunkten idag. Jag har av ren tradition (skapad av mig och Sara innan våra påskhoppningar) dygnat innan tävlingen. För att fördriva tiden håller jag på att göra köttbullar, mest bara för att bevisa för pappa att jag inte är helt oduglig.

Det är verkligen en deprimerande jul i år. Julen som normalt sett alltid varit min favorittid på året har i år verkligen ingen betydelse för mig. Trots att det är massa snö och riktigt vintrigt ute. Trots att det är pappas sista jul och man borde göra nåt verkligt speciellt av den.
Istället har vi nu ingen gran, ingen har handlat några julklappar och jag letar desperat efter den där känslan av julstämning som envist vägrar infinna sig.

Allt jag fått höra de senaste månaderna är gnäll. Jag är lat, jag duger inte nånting till, jag kommer aldrig klara mig på egen hand. Främst har detta kommit från min faster, men även från pappa och en del av mina så kallade vänner runtomkring. Fin uppbackning hörrni. Det är nog få som i min ålder måste ta itu med det jag har framför mig, men istället för uppmuntran får man bara höra allt man gjorde fel. Jag vill inte mer.

Jag vill inte ha en faster som berättar för alla som orkar lyssna att jag är en lat odugling och att hennes barn aaaaaldrig varit sådana. Nej, men så hade de heller inte mina problem, varken då eller nu i vuxen ålder. Faster behöver inte berätta om allt jag borde göra för att säkra min framtid, för jag vet mycket väl vad som krävs av mig, men jag vill gärna hinna med mitt eget liv också. Lätt för henne att veta precis allt när hon är antik själv och har mer än halva sitt liv bakom sig. Just nu vill jag inte veta av henne. Just nu vill jag inte veta av verkligheten. Just nu vill jag bara vara jag i all min enkelhet. Inte någon superhjälte som ska klara av en börda som egentligen känns för tung och för stor för att orka släpa på.

Godmorgon.