A hole in the world

Det är underligt, hur de enda gångerna jag bryr mig om att uppdatera min blogg är när jag mår som sämst. That really won't do. För det mesta är dagarna inte så nattsvarta som jag ibland kan tycka, inte riktigt så ensamma, inte riktigt så kalla. Sen finns det de dagarna då väggarna kryper närmre och närmre, tränger in mig i hörn och viskar i mitt öra om saker jag helst vill glömma bort eller förtränga.

Den senaste veckan har inte varit sån. Den senaste veckan har jag haft så många av mina underbara vänner här hos mig och Sara som kommit och druckit te, hållit oss sällskap och snackat lite allmänt skit. Vardagliga saker som muntrar upp helt enkelt. And all is well.

Imorrn kommer vara den första kvällen sedan pappas död som jag kommer befinna mig helt på egen hand. Sara ska se sin kusin dansa i Malmö och Gustav ska hem till faster på middag. Jag kommer vara helt ensam, och jag både ser fram emot det och är så fruktansvärt rädd för det samtidigt. Rädd för min reaktion när jag äntligen kan börja släppa fram de där känslorna, de där minnena jag jobbar så hårt dagligen för att förtränga. Mestadels tror jag att det kommer vara nyttigt för mig. Jag älskar mina vänner, men det tar på krafterna att ha sällskap hela tiden, att aldrig kunna vara riktigt till ro.
Irritationen som svärmar som ilskna bin kring huvudet på mig börjar bli väl påfrestande, och jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att jag behöver vara ensam. Ett litet psykbryt, eller ett stort sådant för den delen, är nog det jag behöver för att rensa bort all gammal skit. För att börja rengöra det där stora såret som funnits i bröstet så länge nu. Länge för mig. Länge för de som känt min far.

Du lämnade en stort hål efter dig, pappa. Det kommer aldrig att fyllas, det kommer aldrig finnas något som kan ta den platsen, men jag tror att jag kanske börjar hitta medlen till att tejpa ihop det till något mer hanterbart. Något jag kan bära med mig resten av mitt liv utan att bara känna tyngd, något jag kan plocka fram ibland och med glädje titta på och minnas den tid vi hade tillsammans. Det kommer ta tid, det vet jag, men jag tror jag är på rätt väg.

Långsamt, långsamt, bit för bit, så kommer jag återfå stabiliteten i mitt liv igen. Det är jag övertygad om.