I don't feel so good...

Nu är det över en månad sen pappa dog. Två veckor sedan begravningen ägde rum. Det är så mycket som har hänt nu på så kort tid att jag inte hänger med längre.

Sara har flyttat in nu. Hon bor i det som var pappas rum förr, det kändes bättre än att jag skulle ta över det, men det var jobbigt att städa ur. När jag skulle ta lådan jag fick hem från sjukhuset kunde jag inte sluta gråta, men vad gör man? En del saker klarade jag inte av att slänga heller, så fåniga saker egentligen, men som jag förknippar så starkt med pappa. Hans glasögon, hans favorittröja med Kalmar FF, hans "Bötakvarn-jacka" som han alltid hade ute i skogarna... Så mycket grejer han hade och det var sådana triviala saker som kändes hårdast att försöka göra sig av med. Jag är inte riktigt redo för det än, ge det lite tid, men inte än.

Igår hade vi fest här, inte inflyttningsfest utan mer en randomfest för skojs skull. Det var hemskt trevligt trots att det kom lite fler folk än vi hade räknat med. Innan själva festen började hade vi en liten middag med Jessica, Amanda och Linnea också. Kotletter, potatisgratäng, bearneisesås, sallad och lite rödvin till gjorde kvällen bäst redan där.

När jag vaknade imorse fick jag världens psykbryt när jag hittade lite foton på pappa. Jag har skjutit på att hantera sorgen så mycket att när det väl kom ikapp så blev det för mycket. Jag avskyr verkligen att bryta ihop sådär inför människor, hade både Tim och Minna här, men jag klarade inte längre att hålla det borta, jag bara grät. Jag visste att det skulle komma ikapp mig och att jag skulle behöva hantera det förr eller senare, men jag önskar det dröjt lite till. Har hållit mig så upptagen jag bara kunnat för att slippa detta eftersom jag vet att när jag väl bryter ihop kommer jag inte kunna orka med något förrän jag tagit mig ur det. Jag vet bara inte hur jag ska göra det...

På torsdag är det meningen att jag och Sara ska åka till Örebro, har känt det som det bästa som skulle kunna hända nu, att få komma bort härifrån men... Nu känner jag mig inte lika pepp på det längre, jag känner mest för att stanna under täcket i min säng och hoppas på att världen stannar om jag gör det. All energi har bara tagit slut.

Jag förstår inte att tiden gått så snabbt.