Wishing you were somehow here again

Sex veckor och snart tre dagar. Jag kan inte fatta att det gått över sex veckor sedan jag hörde din röst. Jag kan fortfarande inte fatta att jag aldrig kommer höra den igen. Aldrig mer några somrar ute i Bötakvarn tillsammans. Aldrig mer sitta framför TV:n tillsammans med någon billig actionfilm på. Aldrig mer några promenader tillsammans på lördagmorgnar. Du vet den där rundan vi brukade ta, längs med Höje Å, bakom kolonilotterna och förbi konditoriet där vi köpte med oss frallor för att sätta oss och äta tillsammans vid frukost när vi kom hem. Aldrig mer några söndagsturer med bilen ut till City Gross för att handla och alltid komma tillbaka med dubbelt så mycket som vi hade tänkt. Aldrig mer några semestrar till Kalmar, där du grillade ute i ösregn med ett paraply över huvudet för att vi vägrade inse att vädret inte passade för grillning.

Så många aldrig:s och fler dyker upp i mitt huvud ju mer jag tänker och det tar inte slut. Och alla saker vi skulle göra som aldrig blev av. Den där resan till Italien du och jag skulle ta nu i mars eller april, åka till Rom och se Colosseum och Pompeiji och alla de där platserna du alltid sagt att du ville se innan du dog. Åka till Jägersro och titta på galopp som du lovat mig sedan jag var liten knatte. Minns du nattgaloppen i Spanien? Med alla kackerlackor och engelsmän. Minns du hur kul vi hade och hur du tyckte att jag borde veta vilken häst man skulle satsa på för jag pysslade ju med sånt? Och tjurfäktningen vi skulle gått på, nåt du alltid velat. Vi försökte förra sommaren men då var det bara turistgrejer. Hur vi sa "nästa gång så!" Men nästa gång kom aldrig. Jag kommer heller aldrig glömma din barnsliga förtjusning i dina espetos, hur du alltid åt dem när vi var ute på strandbarerna. Nästa gång jag är därnere och äter dem kommer jag bara att kunna tänka på dig.

Så mycket jag önskar jag kunde säga till dig. Jag önskar så att du kunde höra mig när jag säger att jag älskar dig och saknar dig så fruktansvärt mycket. Jag önskar att jag kunde veta att du verkligen visste hur mycket både jag och Gustav älskar dig. Samtidigt vill jag bara hoppas att du inte kan se mig nu. Jag vill inte att du ska se det förstörda vrak jag blivit, hur jag knappt orkar ta mig upp ur sängen om dagarna eller hur jag drar mig för att sova för att nästa dag kommer ändå bara bli ett sträck i almanackan utan dig här. Jag vill inte göra dig besviken.

Jag drömde om dig härom natten. I drömmen var jag på väg mot toaletten genom Saras, ditt gamla, rum. Helt plötsligt när jag ska öppna dörren kliver du ut i din gamla slitna morgonrock. Sen minns jag att jag bara viskar fram att du har varit död i över en månad. Du tittar förvirrat på mig och svarar att nejdå, jag har bara varit på semester. Jag slänger mig fram och kramar dig och gråter av glädje. Sekunder senare vaknar jag av samma gråt, men som nu är ackompanjerad av den skarpaste smärta jag någonsin känt. Att få ha haft dig tillbaka, bara för att få dig tagen ifrån mig på nytt. En värre tortyr har jag svårt att tänka mig.

Det känns som att jag snart har varken hjärta eller ork kvar. Att bo kvar i lägenheten blir en större plåga för var dag som går. Jag vet inte hur jag ska klara det. Den peppen jag brukade känna när jag varit i stallet är mindre nu, och den lilla energin av glädje jag hittar sugs genast ut och ersätts av ett svart, bottenlöst tomrum så fort jag stiger in genom dörren. Min lägenhet, mitt rum, det som förut varit min fristad är nu mitt privata fängelse. Jag hade verkligen behövt din hjälp nu. Jag behöver dig så fruktansvärt mycket.

Varför var du tvungen att lämna oss så tidigt?